Det här duger faktiskt inte...

Även om du verkar vara allt jag vill ha så verkar du oförmögen att ge mig det jag vill ha.

Jag försöker lära mig att tycka om mig själv här, och du gör det svårt för mig att göra det. Om jag ska behandla mig själv väl så skall jag inte låta andra behandla mig allt annat än så...  och det gör du serrö.

Så nu är det inte så mycket mer än att konstatera att...tja.. grabben, det är inte jag det är du. Det du erbjuder mig duger inte.

Jag är jätteledsen och nere, men jag tar mig ur det, det måste vara bättre än detta vakuum.

Återigen...

Alltså.... skriiik och paniiik! Jag vet inte hur det här skall sluta. Varför litar jag inte på mig själv och min potential? Kanske dags att sluta nojja och börja trolla?

Nåväl, jag gjorde jordgubbspaj igår som inte alls var lika illa som det låter, men tacka vet jag äppel päppel eller rabarber.

Ingen träning idag, men kanske en promenix? Ja så gör vi!
Grilla någon?

Men seriöst?

Nu håller mitt huvud på igen, inte med dumheter som så utan med att bli argt och ilsket som ett bi... Det känns ju väldigt onödigt måste jag säga....

Jag är inte säker på att jag vill skriva något i klarspråk, men jag tänker att B.E.N har rätt. Är det så är det, gör man så gör man. Jag tror att uppriktighet skall bli min grej här, uppriktighet nu när jag ändå varit avgiftad i säkert fyra hundra år. Om det inte är så är det lika bra att det inte blir.

Förstår du vad jag menar? Håller du med? Känner du samma sak?

Töntjag!

Alltså, nu har det ju blivit helg så nu har jag fått se... och kanske, kanske kan jag i framtiden hellre fria än fälla. Men... hahaha alla dessa men. Jag är ingen attention whore, men jag behöver en stabil dos av bekräftelse, faktiskt!

Men du, jag är glad att du är hemma igen, 

Kära gnällblogg!

Jag vill ha bekräftelse... nu har jag erkänt. jag är inte alls lika tuff som jag brukar låtsas. Även om det kan vara svårt att tala om för mig hur fantastisk jag är, så skulle det göra ganska mycket att få veta att du faktiskt tänker på mig men att du har väldigt mycket att göra.

Suck, jag är så pinsam när jag är fånig. Nåväl, snart helg, då får vi se...

Jag är hemma igen..

Och oj vad sött!

Inte bara mötte han upp mig på arlanda, urgulligt bara det, utan han är omtänksam och smart och rolig och...

Alltså såhär var det.

Han frågade på fejjan om jag skulle bli glad om jag blev hämtad
Lina: jätteglad, så glad att jag skulle be pappsen att stanna hemma

Då tänkte han att det kanske var svårt för mig att kontakta pappa så han mailar honom. Han mailar min pappa och säger att han vill hämta mig så att de inte ska behöva åka två bilar! Hur sött är inte det?

Så sött!

Nåväl, när jag inte springer runt och ler försöker jag smälta att jag är hemma, det går sådär. Det är som att jag aldrig var borta. En månad är ju ingenting egentligen vilket är konstigt, de två veckor han nu skall vara borta känns som sju svåra år. Jag försöker stanna positiv och tänka att i den här takten hinner vi bli gamla innan vi tröttnar på varandra och det är ju alltid något!

Hemma, jag är i alla fall hemma igen,.

En VFU-dag kvar...

Det har har varit en tung dag. Forst var det den lilla killen pa atta ar med skador jag inte ens tanker forsoka forklara utan ett svenskt tangentbord, som, saklart, hade jatteont nar han vaknade upp ur narkosen. Nar barnet skriker gar jag dit for att se vad som ar fel och star sedan och haller i honom. Jag vet inte om jag mest holl om honom, om jag holl ned honom eller bara holl i honom, men jag viker inte darifran nar han skriker av smarta. 8 ar, helt ensam pa sjukhuset och forstar, saklart, inte varfor han har sa jakla ont. Efter mig kommer Erika som ett plaster aven om hon inte brytt sig innan. Flera sekunder senare kommer anestesiologen och fragar vad problemet ar:


Lina: he seems to be in pain, he is trying to grab his left tigh.
dr: oh...

och forsvinner. Jag utgar ifran att han skulle hamta smartlindrande men inte.

2 minuter senare nar jag, saklart, inte lyckats fa tyst pa pojken kommer han tillbaka och fragar vad problemet ar och jag svarar bara pain. he is in pain. doktorn forsvinner igen for att aterkomma efter nagra minuter och aterigen fraga varpa jag fraser 'the child is in pain, he is trying to rub hish tigh, he is in pain from the skin grafting". Da fattar han! Da kommer han men en spruta sinnesfrid och pojken far aterigen sova.

Jag menar vad i helvete! Fy! Jag vill inte ens skriva mer om det, jag ar sa acklad. Jag mar sa illa och jag vill hem. Jag vill hem till Melvin, Tristan och Stoffer och pussa pa dem och lova dem att ingen nagonsin skall fa behandla dem sa. Jag sitter pa ett smutsigt internetcafe i indien, jag ar forbannad pa landet och dess jakla invanare och forsoker att inte lata bli att grata. Vem slass for det dar barnet nu? Finns det nagon som ser till att han slipper smartan?

Snart hemma! Usch vad jag behover er alla nu.