Vad betyder drömmar egentligen?

I förra inlägget var jag ganska upprörd eftersom jag jagats i drömmarna en hel natt. Idag... Idag är jag helt tom. Igår fick jag nämligen reda på att militärjäveln och hans tjej gift sig. Det är ett år sedan han bara klev ut ur mitt liv utan förklaring. Jag tror att de träffades i oktober/november och nu är de gifta. Jag vill inte vara missunnsam,. Jag vill inte gråta. Jag vill nog bara veta varför jag inte dög, varför var inte jag bra nog? Vad har hon som jag saknade? Tänker han någonsin på mig?

Jag är så himla trasig och så trött på att göra så här mot mig själv. Att jag tillåter mig att vara ett redskap de använder. Used, abused and thrown away. S, polisjäveln, militärjäveln och så vidare i all oändlighet. Inte så att alla betytt lika mycket men beteendet har varit mer eller mindre samma. S och militären är de två män som jag verkligen, verkligen släppt in på livet. De jag trodde skulle göra slut på ensamheten, de som jag trodde var annorlunda. I viss mening adr jag ku rätt, eftersom jag tyckte om dem så var de ju värst. S är sambo i en stad många mil härifrån, han verkar inte ha ändrats, militären är på bröllopsresa och jag förvaltar den här skräcken väl. Aldrig igen, ALDRIG IGEN. Ingen man skall någonsin få mig på fall som de gjorde. De senaste året har jag ju gjort ett bra arbete med att hålla dem ifrån mig. Vid tillstymmelse till känslor från något håll så drar jag fortare än någon hinner säga "trasig".

Du har redan förstört så mycket, snälla låt bli mina nätter...

I natt drömde jag om militärjäveln. Hela långa natten. Fy fan. Vaknade en miljon gånger och trodde att det var över men nej... Såklart inte. Skumma drömmar var det också, hans nya kom till mig i drömmarna och förklarade vad som gick fel. Hon sa att det inte var mig det var fel på utan att han tyckte om mig så mycket att han fick panik och drog.

Naaaw stackars lilla panikslagna militärpojke. Få panik för att jag är så jäkla fantastisk, är det jobbigt när du inte kan skjuta dina problem? Fan. Ni hör ju, jag är helt koko efter den här natten. Allt som hon sa till mig är sådant han redan sagt, jag vet inte varför jag blandade in henne i drömmarna. Skithjärna.

Jag är trött och ledsen och känner mig återigen som tjejen som aldrig duger. Han tyckte om mig så mycket att han fick panik, drog utan ett ord och lämnade mig heartbroken. Jag står kvar där, med hjärtat i handen och undrar vad jag gjorde för fel, rädd för alla män och människor. Kan inte för mitt liv känna att jag skulle vilja släppa in en ny människa igen, någonsin. Är villig att offra barn och trygghet, byta det mot husdjur och ensamhet om det betyder att ingen någonsin beter sig så mot mig igen. Han? Jo, han är förlovad med donnan från mina drömmar. De lever ett lyckligt Svenssonliv just short of perfection.

Att prioritera...

När man har en patient med hjärnblödning vara paracetamol går sc, en patient med pneumothorax med hastigt påkommna andningsbesvär och smärtor samt en patient som spytt ned golvet, ja då gäller det att hålla tungan rätt i munnen och kunna prioritera.

[KÄRLEK]

Någon som är sugen på att prova

Lindahls My Moment drickyoghurt?

Gå in på http://smartsontestpilot.se/mymoment/bli-testpilot/ och ansök på en gång vettja!

Det här med vårdskador och att söka vård i sommar...

Just nu står ju sommarbemmaningen i mediafokus, jag tänkte ta tillfället i akt och berätta för er hur det faktiskt kommer att se ut i sommar:

Det kommer att bli en farlig och jobbig sommar allesammans, farlig för er som patienter och farlig för oss som vårdpersonal. Delvis beror det på att vissa avdelningar inte lyckats fylla alla semesterluckor och därför tvingas stänga avdelningar eller skära ned på vårdplatser, vilket direkt leder till att färre patienter kan få slutenvård samtidigt. Det är inte studenternas fel och sker varje sommar. Dels beror det på att arbetsgivaren, precis som förra sommaren och sommaren innan dess ber den ordinarie personalen att flytta sin semester mot ekonomisk kompensation vilket leder till trött, stressad och utbränd personal som kanske eller kanske inte är uppmärksam när det är just din tur att bli hjälpt. Dels beror det på att avdelningarna kommer att vara full- och överbelagda, vilket sker varje vecka året om- det är fortfarande inte studenternas fel men leder till en lägre personaltäthet vilket självklart direkt påverkar din säkerhet när du är patient.

Till detta vill jag att ni lägger den emotionella stressen, ilskan, oron och uppgivenheten som du, dina medpatienter, jag och mina kollegor alla kommer att känna när vi inte hinner hjälpa er i tid, när vi inte har tid att ge er så god omvårdnad som ni förtjänar, som vi ser i era ögon när vi tvingas lämna er rädda, oroliga och kanske smärtpåverkade.

Jag jobbade nämligen förra sommaren, och sommaren innan det, och sommaren innan det. Vissa sommrar har jag även varit patient. Jag vet precis hur det är och jag vet att ingenting egentligen har ändrats. Läs artiklar från ifjol och även där kommer ni att se larmrapporter om sommarbemmaningen, fråga grannen eller kollegan hur det var att vara patient i SLL 2011.

Jag har hört sägas att detta yrke är ett kall, och kanske är det så. Jag vrider mig ut och in, viker mig dubbel och går på knäna för att mina patienter skall ha det så bra som möjligt. Jag mår dåligt när jag inte kan leverera den omvårdnad jag har kapacitet att ge. Problmet är inte sjuksköterskornas och det är verkligen inte studenternas, problemet är en dålig ekonomi hos SLL och andra landsting och en oöverträffad förmåga att stoppa huvudet i sanden. Patienter har redan skadats och faktiskt dött till följd av våra orimliga arbetsförhållanden, deras, eran orimliga patientmiljö. De gånger ni upplever att omvårdnaden trots allt varit god så är det för att vi, för att vi älskar vårt jobb och är duktiga på det, inte att det inte pågår farliga saker i dagens vård-sverige.

Vågar vi prata om ångest?

På det nuvarande jobbet händer det då och då att vi får in människor med ångestproblematik. Ibland är det skräck för vad som "kunde ha hänt". Ibland är det den där svårhanterliga ångesten som gör att de gör tokiga saker. Min fråga är: vågar vi prata om ångest? Vågar vi tala om för patienterna att även om vi inte kan hjälpa dem mer än som medmänniskor så vill vi, och vi försöker. Vågar vi tala om för patienterna att vi ser dem, hela patienterna och inte bara deras kroppsliga problem? Senast jag talade om för en patient att " jag ser dig och jag ser din ångest, men den skrämmer inte mig. Jag är inte rädd för din ångest så du får gärna komma till mig om du mår dåligt" så bröt hen ihop och tackade mig mellan snyftningarna.

Hur många patienters ångest har jag jag missat? Kan man lära ut ångesthantering till sjukvårdspersonal?