Han frågade mig om/när nästa undersökning skulle bli av.

Hjälp! Tänkte jag, har jag missat något eller vet han inte? Vet han inte att hans mamma är döende och detta var hennes minsta problem? För art inte ställa till med oreperabel skada så drar jag mig undan och pratar med jouren. Jodå, han skall vara informerad.

Går tillbaka, luskar lite och det står klart. Nej, han vet inte. Han vet inte att risken är stor att hans mamma inte överlever natten. Han vet inte att de fick en enkelsal för att vi förbereder oss på det värsta. Hans värsta, hans mammas bortgång. Återigen har läkarna berättat om vilka behandlingsbegränsningar de satt in. Jag kan nästan höra dem "det ser inte bra ut, OM hennes hjärta skulle stanna så kommer vi inte att försöka återuppliva henne". Tyvärr har de inte förvisat sig om att den närstående förstod att detta OM kan ske redan inatt.

Jag är 25 år, har varit sjuksköterska i mindre än ett halvår, min grundlön är 21500 och jag är modig. Jag är inte rädd för döden och tror att jag kan underlätta för närstående och anhöriga genom att se också dem som mina patienter. Idag var en sån dag. En dag när jag sakta men säkert hjälpte honom att ta till sig och förstå att hans mamma troligen dör snart.

Jag informerade och förklarade vad som händer i hennes kropp, varför hon är så kall, varför hon ser ut som hon gör och vad som händer sen. Jag förklarade vad vi gör, vad vi gjort och vad vi har befogenhet att göra. Jag berättade om våra olika läkemedel, alla insatta för att underlätta för henne. Jag berättade om hennes vanliga läkemedel och anledningen tiöö att vi inte längre kommer att ge dem Jag berättade att de etiska regler som min profession styrs av dikterar att vi ska främja en fridfull död. För det är va som kommer att ske. Hans mamma kommer att dö. Inte gå bort, inte somna in, hon kommer att dö. Jag kommer med alla medel jag har att göra det så lite jobbigt jag bara kan, för er båda. Ni är inte själva i det här, jag är sjuksköterska, jag ger god omvårdnad, jag minskar lidande och jag främjar en fridfull död.

Idag var en sån dag då jag gick hem från jobbet med stolta steg och rak rygg. Jag vet att jag gjorde skillnad och kanske är det oortodoxt men det är nästan de svårast sjuka patienterna som ger mig mest, de behöver mig bäst och jag behöver dem. Jag behöver få känna att jag gör skillnad, att jag påverkar. Ingen känsla kan överträffa den jag får i stunder som denna. Jag hjälpte honom att göra sig redo för en av de svåraste stunderna i sitt liv och jag gjorde det bra. Det finns ju personal som hjälper människor in i livet, de kallas barnmorskor, jag funderar ibland allvarligt över en karriär som dödsmorska. Jag tycker om att hjälpa människor att få ett fint avslut.

Såhär jobbar jag:

Det gäller att vara supermega schnygg när man städar på jobbet!

(och ja, det var läbbiga bakterier, detta var inte just for fun..)

Underbens PVK.

Wohoo!

Ni vet en PVK? En såndär liten plastslang man sätter i armen för att kunna ge mediciner? Jag har nu satt en sådan i foten på en patient. Eller om vi nu ska vara helt sanningsenliga så satte jag den i smalbenen. Patienten var megasvårstucken och jag vet inte ens riktigt hur jag lyckades. Lyckades gjorde jag dock och vi har använt SEB sedan dess. Kapaow! Jag använde ganska mycket stas, typ 80 mmgHg och satte en blå PVK. Såg inget kärl alls utan gick bara på känsla. När det funkade blev jag stolt som ett barn!

Vad betyder drömmar egentligen?

I förra inlägget var jag ganska upprörd eftersom jag jagats i drömmarna en hel natt. Idag... Idag är jag helt tom. Igår fick jag nämligen reda på att militärjäveln och hans tjej gift sig. Det är ett år sedan han bara klev ut ur mitt liv utan förklaring. Jag tror att de träffades i oktober/november och nu är de gifta. Jag vill inte vara missunnsam,. Jag vill inte gråta. Jag vill nog bara veta varför jag inte dög, varför var inte jag bra nog? Vad har hon som jag saknade? Tänker han någonsin på mig?

Jag är så himla trasig och så trött på att göra så här mot mig själv. Att jag tillåter mig att vara ett redskap de använder. Used, abused and thrown away. S, polisjäveln, militärjäveln och så vidare i all oändlighet. Inte så att alla betytt lika mycket men beteendet har varit mer eller mindre samma. S och militären är de två män som jag verkligen, verkligen släppt in på livet. De jag trodde skulle göra slut på ensamheten, de som jag trodde var annorlunda. I viss mening adr jag ku rätt, eftersom jag tyckte om dem så var de ju värst. S är sambo i en stad många mil härifrån, han verkar inte ha ändrats, militären är på bröllopsresa och jag förvaltar den här skräcken väl. Aldrig igen, ALDRIG IGEN. Ingen man skall någonsin få mig på fall som de gjorde. De senaste året har jag ju gjort ett bra arbete med att hålla dem ifrån mig. Vid tillstymmelse till känslor från något håll så drar jag fortare än någon hinner säga "trasig".

Du har redan förstört så mycket, snälla låt bli mina nätter...

I natt drömde jag om militärjäveln. Hela långa natten. Fy fan. Vaknade en miljon gånger och trodde att det var över men nej... Såklart inte. Skumma drömmar var det också, hans nya kom till mig i drömmarna och förklarade vad som gick fel. Hon sa att det inte var mig det var fel på utan att han tyckte om mig så mycket att han fick panik och drog.

Naaaw stackars lilla panikslagna militärpojke. Få panik för att jag är så jäkla fantastisk, är det jobbigt när du inte kan skjuta dina problem? Fan. Ni hör ju, jag är helt koko efter den här natten. Allt som hon sa till mig är sådant han redan sagt, jag vet inte varför jag blandade in henne i drömmarna. Skithjärna.

Jag är trött och ledsen och känner mig återigen som tjejen som aldrig duger. Han tyckte om mig så mycket att han fick panik, drog utan ett ord och lämnade mig heartbroken. Jag står kvar där, med hjärtat i handen och undrar vad jag gjorde för fel, rädd för alla män och människor. Kan inte för mitt liv känna att jag skulle vilja släppa in en ny människa igen, någonsin. Är villig att offra barn och trygghet, byta det mot husdjur och ensamhet om det betyder att ingen någonsin beter sig så mot mig igen. Han? Jo, han är förlovad med donnan från mina drömmar. De lever ett lyckligt Svenssonliv just short of perfection.

Att prioritera...

När man har en patient med hjärnblödning vara paracetamol går sc, en patient med pneumothorax med hastigt påkommna andningsbesvär och smärtor samt en patient som spytt ned golvet, ja då gäller det att hålla tungan rätt i munnen och kunna prioritera.

[KÄRLEK]