Det här duger faktiskt inte...

Även om du verkar vara allt jag vill ha så verkar du oförmögen att ge mig det jag vill ha.

Jag försöker lära mig att tycka om mig själv här, och du gör det svårt för mig att göra det. Om jag ska behandla mig själv väl så skall jag inte låta andra behandla mig allt annat än så...  och det gör du serrö.

Så nu är det inte så mycket mer än att konstatera att...tja.. grabben, det är inte jag det är du. Det du erbjuder mig duger inte.

Jag är jätteledsen och nere, men jag tar mig ur det, det måste vara bättre än detta vakuum.

Återigen...

Alltså.... skriiik och paniiik! Jag vet inte hur det här skall sluta. Varför litar jag inte på mig själv och min potential? Kanske dags att sluta nojja och börja trolla?

Nåväl, jag gjorde jordgubbspaj igår som inte alls var lika illa som det låter, men tacka vet jag äppel päppel eller rabarber.

Ingen träning idag, men kanske en promenix? Ja så gör vi!
Grilla någon?

Men seriöst?

Nu håller mitt huvud på igen, inte med dumheter som så utan med att bli argt och ilsket som ett bi... Det känns ju väldigt onödigt måste jag säga....

Jag är inte säker på att jag vill skriva något i klarspråk, men jag tänker att B.E.N har rätt. Är det så är det, gör man så gör man. Jag tror att uppriktighet skall bli min grej här, uppriktighet nu när jag ändå varit avgiftad i säkert fyra hundra år. Om det inte är så är det lika bra att det inte blir.

Förstår du vad jag menar? Håller du med? Känner du samma sak?