Jag undrar hur jag uppfattas egentligen. Jag menar vissa delar är självvalt (som att tackla folk i Sergeltunneln och framstå som dryg Stockholmare), men resten... Flera av mina vänner kallar mig för den starkaste de känner och jag förstår inte alltid.
Eller.... Det där var en halvlögn, jag vet att jag brukar veta och jag minns att jag själv brukar anse att jag är stark. Men nu när jag inte riktigt är säker på vem jag är och än mindre på vad som är viktigt så har jag ingen aning. Idag är en sån dag när jag inte tror att jag har kommit ett enda steg på vägen (det där är också en halvlögn) och jag förstår nästan inte vad de pratar om. Notera nästan, för jag har kommit långt, den största skillnaden är inte vad folk ser utan vad som skett inne i mig. För även om det i grund och botten handlar om förändringar hos mig så är det skillnad. Det ni kan se är sådant jag kan fejka, skapa ur intet. Ingen förutom jag kan någonsin vara säker på vad som är sant och vad som är lögner, för det är också sant. Jag ljuger. Jag kräver sanning från alla andra, men är en mästare i lögn. Ironic huh?
Grejen är att de här lögnerna är mer en del av mig än vad någon kan förstå, som en djävul på axeln eller en del av min själ. De här lögnerna är anledningen till att det enda jag räds är tillit. Det finns ingenting någon människa kan utsätta mig för som jag inte redan gjort mot mig själv. Jag vet hur all svek och all smärta känns, jag är tuffare än du, starkare än du och mycket, mycket galnare än du. Det gör förvisso också att jag vet precis hur ont olika svek gör, och att jag aldrig kan glömma eller på riktigt förlåta. För jag ljuger bara om mig själv. Om jag ljuger så ljuger jag om hur jag mår, thats it.
Det är inte en mindre lögn, eller en bättre lögn, men det är å andra sidan konstanta lögner och jag undrar om det inte är att göra alla andra en tjänst. För handen på hjärtat, hur många vet vad de ska svara om jag säger att jag mår piss, skit och vademecum?
Nåväl, åter till ämnet, jag är en mästare på att föra er bakom ljuset, det vet ni. Således kan ni aldrig veta säkert hur bra eller dåligt jag mår. Bara jag vet, och det jag frenetiskt håller fast vid är att jag inte är där igen. Även om det stundtals känns som att inga känslor har ändrats så har en stor sak hänt. Jag har ett konsekvenstänk.
Om jag inte äter som jag ska, så kan jag inte bygga muskler- utan muskler inget roligt jobb.Jag får stå ut med dåligt samvete och att vara en tjockis,för jag tänker banne mig skapa mig en framtid.
Föresten tror jag att det mesta av ert jäkla skitsnack bottnar i avundsjuka, sådeså!
Eller.... Det där var en halvlögn, jag vet att jag brukar veta och jag minns att jag själv brukar anse att jag är stark. Men nu när jag inte riktigt är säker på vem jag är och än mindre på vad som är viktigt så har jag ingen aning. Idag är en sån dag när jag inte tror att jag har kommit ett enda steg på vägen (det där är också en halvlögn) och jag förstår nästan inte vad de pratar om. Notera nästan, för jag har kommit långt, den största skillnaden är inte vad folk ser utan vad som skett inne i mig. För även om det i grund och botten handlar om förändringar hos mig så är det skillnad. Det ni kan se är sådant jag kan fejka, skapa ur intet. Ingen förutom jag kan någonsin vara säker på vad som är sant och vad som är lögner, för det är också sant. Jag ljuger. Jag kräver sanning från alla andra, men är en mästare i lögn. Ironic huh?
Grejen är att de här lögnerna är mer en del av mig än vad någon kan förstå, som en djävul på axeln eller en del av min själ. De här lögnerna är anledningen till att det enda jag räds är tillit. Det finns ingenting någon människa kan utsätta mig för som jag inte redan gjort mot mig själv. Jag vet hur all svek och all smärta känns, jag är tuffare än du, starkare än du och mycket, mycket galnare än du. Det gör förvisso också att jag vet precis hur ont olika svek gör, och att jag aldrig kan glömma eller på riktigt förlåta. För jag ljuger bara om mig själv. Om jag ljuger så ljuger jag om hur jag mår, thats it.
Det är inte en mindre lögn, eller en bättre lögn, men det är å andra sidan konstanta lögner och jag undrar om det inte är att göra alla andra en tjänst. För handen på hjärtat, hur många vet vad de ska svara om jag säger att jag mår piss, skit och vademecum?
Nåväl, åter till ämnet, jag är en mästare på att föra er bakom ljuset, det vet ni. Således kan ni aldrig veta säkert hur bra eller dåligt jag mår. Bara jag vet, och det jag frenetiskt håller fast vid är att jag inte är där igen. Även om det stundtals känns som att inga känslor har ändrats så har en stor sak hänt. Jag har ett konsekvenstänk.
Om jag inte äter som jag ska, så kan jag inte bygga muskler- utan muskler inget roligt jobb.Jag får stå ut med dåligt samvete och att vara en tjockis,för jag tänker banne mig skapa mig en framtid.
Föresten tror jag att det mesta av ert jäkla skitsnack bottnar i avundsjuka, sådeså!
