Det har har varit en tung dag. Forst var det den lilla killen pa atta ar med skador jag inte ens tanker forsoka forklara utan ett svenskt tangentbord, som, saklart, hade jatteont nar han vaknade upp ur narkosen. Nar barnet skriker gar jag dit for att se vad som ar fel och star sedan och haller i honom. Jag vet inte om jag mest holl om honom, om jag holl ned honom eller bara holl i honom, men jag viker inte darifran nar han skriker av smarta. 8 ar, helt ensam pa sjukhuset och forstar, saklart, inte varfor han har sa jakla ont. Efter mig kommer Erika som ett plaster aven om hon inte brytt sig innan. Flera sekunder senare kommer anestesiologen och fragar vad problemet ar:
Lina: he seems to be in pain, he is trying to grab his left tigh.
dr: oh...
och forsvinner. Jag utgar ifran att han skulle hamta smartlindrande men inte.
2 minuter senare nar jag, saklart, inte lyckats fa tyst pa pojken kommer han tillbaka och fragar vad problemet ar och jag svarar bara pain. he is in pain. doktorn forsvinner igen for att aterkomma efter nagra minuter och aterigen fraga varpa jag fraser 'the child is in pain, he is trying to rub hish tigh, he is in pain from the skin grafting". Da fattar han! Da kommer han men en spruta sinnesfrid och pojken far aterigen sova.
Jag menar vad i helvete! Fy! Jag vill inte ens skriva mer om det, jag ar sa acklad. Jag mar sa illa och jag vill hem. Jag vill hem till Melvin, Tristan och Stoffer och pussa pa dem och lova dem att ingen nagonsin skall fa behandla dem sa. Jag sitter pa ett smutsigt internetcafe i indien, jag ar forbannad pa landet och dess jakla invanare och forsoker att inte lata bli att grata. Vem slass for det dar barnet nu? Finns det nagon som ser till att han slipper smartan?
Snart hemma! Usch vad jag behover er alla nu.
