Bostadspanik

Var på bankmöte igår för att prata sparande, bostadssparande för att vara exakt. Läget just nu är att:

1. Jag måste visa upp en fast anställning för att öht få ta ett lån.

2. Med en månadslön på 21500 får jag inte ta något topplån.

För att köpa en bostadsrätt behöver man lägga upp 15% kontant. Om lägenheten kostar 1 miljon, 1 000 000 blir det 150 000 kr. Sedan består skälva lånet av dels topplån på 15% av lånet, i exemplet 150 000 och ett bottenlån på resten av summan. Jag måste alltså punga upp 300 000 i cash för att kunna köpa en lägenhet. Hur man nu ska lyckas med det. Känns omöjligt.

Bilder på proteingröten

Igår gick ju allting så fort och jag hann äta upp gröten innan jag kom på tanken att dela med mig håll till godo med dagens bilder!

Den första bilden är på gröten med frusna lingon i innan den kokar upp ch blivit mat.

Ser ni hur fluffig den blir? Supergott, den lilaaktiga färgen kommer ifrån lingonen.

Fan fan fan.

Fan, idag gjorde jag en riktig tabbe, har en stor hård klump i magen av bara tanken. Det finns inga ursäkter och jag är så jävla ledsen. Nu är ju problemet upptäckt väldigt tidigt och kommer med all säkerhet att lösas. Jag gav en patient fel läkemedel. Fan. Fan.

Jag känner mig alldeles kall och illamående. Fan fan fan. Aldrig igen! Det enda jag kan göra är att lära av misstagen, ALDRIG MER!

Proteingröt

Vågade mig äntligen på att göra proteingröt såhär på morgonkvisten. Enklare och godare än väntat.

- 0,5 dl fiberhavregryn
- 1 dl vatten
- 1 dl lättmjölk
- 0,5 skopa Whey 80 proteinpulver

Alltsammans kolades sakta på låg värme, tog kanske fem minuter och serverades med en klick lingonsylt. Mums!!

Han frågade mig om/när nästa undersökning skulle bli av.

Hjälp! Tänkte jag, har jag missat något eller vet han inte? Vet han inte att hans mamma är döende och detta var hennes minsta problem? För art inte ställa till med oreperabel skada så drar jag mig undan och pratar med jouren. Jodå, han skall vara informerad.

Går tillbaka, luskar lite och det står klart. Nej, han vet inte. Han vet inte att risken är stor att hans mamma inte överlever natten. Han vet inte att de fick en enkelsal för att vi förbereder oss på det värsta. Hans värsta, hans mammas bortgång. Återigen har läkarna berättat om vilka behandlingsbegränsningar de satt in. Jag kan nästan höra dem "det ser inte bra ut, OM hennes hjärta skulle stanna så kommer vi inte att försöka återuppliva henne". Tyvärr har de inte förvisat sig om att den närstående förstod att detta OM kan ske redan inatt.

Jag är 25 år, har varit sjuksköterska i mindre än ett halvår, min grundlön är 21500 och jag är modig. Jag är inte rädd för döden och tror att jag kan underlätta för närstående och anhöriga genom att se också dem som mina patienter. Idag var en sån dag. En dag när jag sakta men säkert hjälpte honom att ta till sig och förstå att hans mamma troligen dör snart.

Jag informerade och förklarade vad som händer i hennes kropp, varför hon är så kall, varför hon ser ut som hon gör och vad som händer sen. Jag förklarade vad vi gör, vad vi gjort och vad vi har befogenhet att göra. Jag berättade om våra olika läkemedel, alla insatta för att underlätta för henne. Jag berättade om hennes vanliga läkemedel och anledningen tiöö att vi inte längre kommer att ge dem Jag berättade att de etiska regler som min profession styrs av dikterar att vi ska främja en fridfull död. För det är va som kommer att ske. Hans mamma kommer att dö. Inte gå bort, inte somna in, hon kommer att dö. Jag kommer med alla medel jag har att göra det så lite jobbigt jag bara kan, för er båda. Ni är inte själva i det här, jag är sjuksköterska, jag ger god omvårdnad, jag minskar lidande och jag främjar en fridfull död.

Idag var en sån dag då jag gick hem från jobbet med stolta steg och rak rygg. Jag vet att jag gjorde skillnad och kanske är det oortodoxt men det är nästan de svårast sjuka patienterna som ger mig mest, de behöver mig bäst och jag behöver dem. Jag behöver få känna att jag gör skillnad, att jag påverkar. Ingen känsla kan överträffa den jag får i stunder som denna. Jag hjälpte honom att göra sig redo för en av de svåraste stunderna i sitt liv och jag gjorde det bra. Det finns ju personal som hjälper människor in i livet, de kallas barnmorskor, jag funderar ibland allvarligt över en karriär som dödsmorska. Jag tycker om att hjälpa människor att få ett fint avslut.

Såhär jobbar jag:

Det gäller att vara supermega schnygg när man städar på jobbet!

(och ja, det var läbbiga bakterier, detta var inte just for fun..)

Underbens PVK.

Wohoo!

Ni vet en PVK? En såndär liten plastslang man sätter i armen för att kunna ge mediciner? Jag har nu satt en sådan i foten på en patient. Eller om vi nu ska vara helt sanningsenliga så satte jag den i smalbenen. Patienten var megasvårstucken och jag vet inte ens riktigt hur jag lyckades. Lyckades gjorde jag dock och vi har använt SEB sedan dess. Kapaow! Jag använde ganska mycket stas, typ 80 mmgHg och satte en blå PVK. Såg inget kärl alls utan gick bara på känsla. När det funkade blev jag stolt som ett barn!

Vad betyder drömmar egentligen?

I förra inlägget var jag ganska upprörd eftersom jag jagats i drömmarna en hel natt. Idag... Idag är jag helt tom. Igår fick jag nämligen reda på att militärjäveln och hans tjej gift sig. Det är ett år sedan han bara klev ut ur mitt liv utan förklaring. Jag tror att de träffades i oktober/november och nu är de gifta. Jag vill inte vara missunnsam,. Jag vill inte gråta. Jag vill nog bara veta varför jag inte dög, varför var inte jag bra nog? Vad har hon som jag saknade? Tänker han någonsin på mig?

Jag är så himla trasig och så trött på att göra så här mot mig själv. Att jag tillåter mig att vara ett redskap de använder. Used, abused and thrown away. S, polisjäveln, militärjäveln och så vidare i all oändlighet. Inte så att alla betytt lika mycket men beteendet har varit mer eller mindre samma. S och militären är de två män som jag verkligen, verkligen släppt in på livet. De jag trodde skulle göra slut på ensamheten, de som jag trodde var annorlunda. I viss mening adr jag ku rätt, eftersom jag tyckte om dem så var de ju värst. S är sambo i en stad många mil härifrån, han verkar inte ha ändrats, militären är på bröllopsresa och jag förvaltar den här skräcken väl. Aldrig igen, ALDRIG IGEN. Ingen man skall någonsin få mig på fall som de gjorde. De senaste året har jag ju gjort ett bra arbete med att hålla dem ifrån mig. Vid tillstymmelse till känslor från något håll så drar jag fortare än någon hinner säga "trasig".

Du har redan förstört så mycket, snälla låt bli mina nätter...

I natt drömde jag om militärjäveln. Hela långa natten. Fy fan. Vaknade en miljon gånger och trodde att det var över men nej... Såklart inte. Skumma drömmar var det också, hans nya kom till mig i drömmarna och förklarade vad som gick fel. Hon sa att det inte var mig det var fel på utan att han tyckte om mig så mycket att han fick panik och drog.

Naaaw stackars lilla panikslagna militärpojke. Få panik för att jag är så jäkla fantastisk, är det jobbigt när du inte kan skjuta dina problem? Fan. Ni hör ju, jag är helt koko efter den här natten. Allt som hon sa till mig är sådant han redan sagt, jag vet inte varför jag blandade in henne i drömmarna. Skithjärna.

Jag är trött och ledsen och känner mig återigen som tjejen som aldrig duger. Han tyckte om mig så mycket att han fick panik, drog utan ett ord och lämnade mig heartbroken. Jag står kvar där, med hjärtat i handen och undrar vad jag gjorde för fel, rädd för alla män och människor. Kan inte för mitt liv känna att jag skulle vilja släppa in en ny människa igen, någonsin. Är villig att offra barn och trygghet, byta det mot husdjur och ensamhet om det betyder att ingen någonsin beter sig så mot mig igen. Han? Jo, han är förlovad med donnan från mina drömmar. De lever ett lyckligt Svenssonliv just short of perfection.

Att prioritera...

När man har en patient med hjärnblödning vara paracetamol går sc, en patient med pneumothorax med hastigt påkommna andningsbesvär och smärtor samt en patient som spytt ned golvet, ja då gäller det att hålla tungan rätt i munnen och kunna prioritera.

[KÄRLEK]

Någon som är sugen på att prova

Lindahls My Moment drickyoghurt?

Gå in på http://smartsontestpilot.se/mymoment/bli-testpilot/ och ansök på en gång vettja!

Det här med vårdskador och att söka vård i sommar...

Just nu står ju sommarbemmaningen i mediafokus, jag tänkte ta tillfället i akt och berätta för er hur det faktiskt kommer att se ut i sommar:

Det kommer att bli en farlig och jobbig sommar allesammans, farlig för er som patienter och farlig för oss som vårdpersonal. Delvis beror det på att vissa avdelningar inte lyckats fylla alla semesterluckor och därför tvingas stänga avdelningar eller skära ned på vårdplatser, vilket direkt leder till att färre patienter kan få slutenvård samtidigt. Det är inte studenternas fel och sker varje sommar. Dels beror det på att arbetsgivaren, precis som förra sommaren och sommaren innan dess ber den ordinarie personalen att flytta sin semester mot ekonomisk kompensation vilket leder till trött, stressad och utbränd personal som kanske eller kanske inte är uppmärksam när det är just din tur att bli hjälpt. Dels beror det på att avdelningarna kommer att vara full- och överbelagda, vilket sker varje vecka året om- det är fortfarande inte studenternas fel men leder till en lägre personaltäthet vilket självklart direkt påverkar din säkerhet när du är patient.

Till detta vill jag att ni lägger den emotionella stressen, ilskan, oron och uppgivenheten som du, dina medpatienter, jag och mina kollegor alla kommer att känna när vi inte hinner hjälpa er i tid, när vi inte har tid att ge er så god omvårdnad som ni förtjänar, som vi ser i era ögon när vi tvingas lämna er rädda, oroliga och kanske smärtpåverkade.

Jag jobbade nämligen förra sommaren, och sommaren innan det, och sommaren innan det. Vissa sommrar har jag även varit patient. Jag vet precis hur det är och jag vet att ingenting egentligen har ändrats. Läs artiklar från ifjol och även där kommer ni att se larmrapporter om sommarbemmaningen, fråga grannen eller kollegan hur det var att vara patient i SLL 2011.

Jag har hört sägas att detta yrke är ett kall, och kanske är det så. Jag vrider mig ut och in, viker mig dubbel och går på knäna för att mina patienter skall ha det så bra som möjligt. Jag mår dåligt när jag inte kan leverera den omvårdnad jag har kapacitet att ge. Problmet är inte sjuksköterskornas och det är verkligen inte studenternas, problemet är en dålig ekonomi hos SLL och andra landsting och en oöverträffad förmåga att stoppa huvudet i sanden. Patienter har redan skadats och faktiskt dött till följd av våra orimliga arbetsförhållanden, deras, eran orimliga patientmiljö. De gånger ni upplever att omvårdnaden trots allt varit god så är det för att vi, för att vi älskar vårt jobb och är duktiga på det, inte att det inte pågår farliga saker i dagens vård-sverige.

Vågar vi prata om ångest?

På det nuvarande jobbet händer det då och då att vi får in människor med ångestproblematik. Ibland är det skräck för vad som "kunde ha hänt". Ibland är det den där svårhanterliga ångesten som gör att de gör tokiga saker. Min fråga är: vågar vi prata om ångest? Vågar vi tala om för patienterna att även om vi inte kan hjälpa dem mer än som medmänniskor så vill vi, och vi försöker. Vågar vi tala om för patienterna att vi ser dem, hela patienterna och inte bara deras kroppsliga problem? Senast jag talade om för en patient att " jag ser dig och jag ser din ångest, men den skrämmer inte mig. Jag är inte rädd för din ångest så du får gärna komma till mig om du mår dåligt" så bröt hen ihop och tackade mig mellan snyftningarna.

Hur många patienters ångest har jag jag missat? Kan man lära ut ångesthantering till sjukvårdspersonal?

Säsongsarbete

När jag på jobbet konstaterar att 3/4 av alla patienter är trauman så vet jag att våren är här. För er som håller i hatten betyder det skrapade knän och getingar i saften. För många andra betyder det livslångt lidande, hjärnskador, rehabilitering och en tid i mitt sällskap. Var försiktiga i trafiken mina kära, även fast vinden blåser så härligt i håret. Dont drink and swim, även om det verkar vara det perfekt sättet att avsluta en go kväll med gött häng. Kort sagt, var rädda om er, ni är betydelsefulla!

Testpilot för kaffe!

http://www.smartson.se/files/Kod_till_bloggnatverk.txt

Woop Woop!

Välkommen till förorten...