På det nuvarande jobbet händer det då och då att vi får in människor med ångestproblematik. Ibland är det skräck för vad som "kunde ha hänt". Ibland är det den där svårhanterliga ångesten som gör att de gör tokiga saker. Min fråga är: vågar vi prata om ångest? Vågar vi tala om för patienterna att även om vi inte kan hjälpa dem mer än som medmänniskor så vill vi, och vi försöker. Vågar vi tala om för patienterna att vi ser dem, hela patienterna och inte bara deras kroppsliga problem? Senast jag talade om för en patient att " jag ser dig och jag ser din ångest, men den skrämmer inte mig. Jag är inte rädd för din ångest så du får gärna komma till mig om du mår dåligt" så bröt hen ihop och tackade mig mellan snyftningarna.
Hur många patienters ångest har jag jag missat? Kan man lära ut ångesthantering till sjukvårdspersonal?
