Everything will be okay...

Vet du, det här kanske inte är någon bra idé. Jag är helt paranoid och uppriven. Det här funkar inte. Eddy, jag tror inte att vi kan vara vänner, inte ens på Facebook. Jag kommer att göra dig till en ny Erik och jag orkar inte gå igenom det igen. Jag tycker så mycket om dig och ibland är jag på väg att ringa bara för att jag saknar dig så men det här är tortyr. Jag orkar inte se henne med dig, mina hjärnspöken är enorma och jag har så mycket känslor i kroppen att jag är alldeles illamående. Ni ser lyckliga ut (men har du gått ned en massa i vikt?), jag hoppas att ni är lyckliga, att ni blir helt fantastiskt lyckliga men du vet, jag önskar att det där var vi. Allt det där vi pratade om. Jag kände samma sak med tjejen från Estland eller vad det nu var. Jag blir knäpp. Jag har enorma övergivenhetskänslor och en fobi för att bli sviken. Jag lämnade dig men jag vill samtidigt göra dig illa för jag känner mig så vansinnigt sviken, som att jag inte var värd någonting. Det här handlar inte så mycket om dig utan mer om mig och mina demoner. Sanningen är:


Jag är inne på din facebook flera gånger om dagen, jag har varit inne på hennes också.  Jag försöker ta reda vem hon är, hur hon ser ut, var ni träffades, hur ni träffades och allt du kan tänka dig. För grejen är att jag inte fattar. Jag kan för mitt liv inte förstå att du är med henne om du vill vara med mig? Du är inte den första att göra så och alla gamla sår rivs upp. Du har säkert dina anledningar, jag vet att du har försökt att förklara och jag är ledsen att jag inte förstår. Å andra sidan är det säkert bra, att jag inte förstår. Det gör allting lättare. Istället för att förstå och tolerera kan jag nöja mig med att jag inte förstår. Du la upp en bild på er två kyssandes minuter efter att du skrivit fina ord till mig, ”feeling awesome” i min värld gör det orden tomma. Får jag be dig om en sak, om en viktig sak. Var ärlig med henne! Låt henne välja för ni män förstår inte hur mycket våld ni brukar på våra hjärtan när ni bestämmer åt oss. Låt henne bestämma om hon kan nöja sig med de känslor du erbjuder, var ärlig och säg inte saker du inte menar. Annars jagar det henne för all framtid. Jag sitter här och säger hejdå till dig igen för att alltför många människor bestämt åt mig, alltför många människor har ljugit för mig och alltför många människor har förlovat sig med andra när de sagt att de ville ha mig.

Det finns så många anledningar till att du och jag inte funkar, de allra flesta är inte dina. Jag är så mycket trasigare än du kan tänka dig. Våldet folk brukat mot min själ kanske inte ens går att reparera. Man borde få göra misstag i en relation, tyvärr funkar det inte så med mig. Tilliten är allt, jag försköt min bror för att han dissade mig på en viktig dag och jag kan inte ha kvar dig i mitt liv heller. Du har sårat mig för mycket även om det objektivt sett inte är så farligt. Jag tål helt enkelt mindre än andra och jag tror att du i slutändan ska vara glad att du kom undan. Jag är ett psykfall även om jag lyckas glömma bort det ibland. Mina reaktioner på dig och den här tjejen har dock fått mig att komma till en del insikter. Bland annat att jag egentligen inte är över dig men också att jag inte kan förlåta dig.

Det är ju som bekant ett ganska stort problem, du tycker inte att du gjort så galna saker, och det har du nog inte, men för mig så har det räckt mer än väl. Varje gång jag tänker på dig tänker jag på hela det där med facebook och jag blir så arg att jag blir alldeles svettig. Jag har suttit och gråtit med Annica i över en timme för jag förstår inte mycket men jag förstår att jag måste säga hej då. Att vara så rasande på någon som jag är på dig men samtidigt vara helt besatt och vilja veta vad du gör varje minut är inte friskt, inte normalt.

Jag förstår inte hur

-       du kunde låta bli att lyssna på mig om jag var så himla viktig

-       du kan skämta om 13 år i framtiden.

-       Du ska gifta dig med en annan men skämtar om att bli ihop med mig. Har du ingen respekt för äktenskapet och andra människor?

-       Du kan säga att du ”gillar” kvinnan du ska gifta dig med men älskar mig?

-       Du kunde välja fuffenspengar, sprit och knark före mig

-       Varför du inte väckte mig den där sista morgonen

-       Hela grejen med den där sara eller vad hon nu hette

-       Och inte hon den andra doktorn heller.

…och allt det här mynnar egentligen ut i att jag undrar vad det är med mig som gör mig så oälskbar. Hur kommer det sig att människor alltid sviker och lämnar? Eller det är egentligen mitt fel, det är jag som trycker bort folk. En bättre fråga är varför folk berättar för mig hur fantastisk jag är för att sedan låta mig gå. Mitt problem är att jag måste lära mig att förlåta det här. Förlåta allt och alla som varit för att kunna gå vidare. Jag måste kunna förlåta dig för allt och framförallt för christina. Jag måste förlåta Erik för att han har barn med en annan, jag måste förlåta Stefan för all smärta, min pappa, min mamma mina syskon och mina vänner. Jag måste förlåta er alla för jag kommer inte att orka annars.  Men just nu måste jag säga hejdå Eddy, jag kan inte se dig med henne. Se dig le och mysa med henne i ert lilla gulliga liv när jag hela tiden önskar att det hade varit annorlunda, att det hade varit jag. Jag måste säga hej då för jag använder dig och din fästmö till att skada mig själv. Jag ställer frågor där jag vet att svaren gör mig illa. Jag pratar med dig fast jag vet att det gör ont. Jag använder dig som ett rakblad.

Jag önskar att

-       jag hade kunnat acceptera din dragning till fuffens

-       jag hade förstått dig

-       jag kunde förlåta dig, både då och nu

-       jag kunde lita på dig

-       allt vore annorlunda

-       jag trodde på det du säger och på det du sagt

Men jag är också tacksam,

-       jag har aldrig träffat någon som är så generös som du (inte med pengar dock, det där är fucking IDIOTI!!!!). Du var alltid så generös mot mig. Fanns det två godisar kvar fick jag alltid båda.

-       Du kom med kloka lösningar på många av livets alla problem. Mina problem.

-       Du är också en av de omtänksammaste människor jag haft förmånen att lära känna för du gjorde alltid det som var jobbigt.

-       Jag är tacksam (och irriterad) på alla gånger du bar alla kassar fast de var tunga. Som du åkte hit bara för att jag inte ville träffa folk.

-       För att du höll dig så nykter som du gjorde

-       För att du löst och hjälpte mig igenom det där hemska i lägenheten när jag kom hit för första gången och såg min dröm kraschad (jag har fixat dörren nu btw. Aldrig mer i huvudet).

-       För all god mat du lagade

-       För alla Game of Thrones

Jag är tacksam att jag lärde känna dig Eddy även om allt inte var solsken.

Jag vet inte om jag borde vara tacksam eller om jag bara ska nöja mig med att vara arg men hela grejen med dina tjejer gör det här så enkelt av två anledningar. - Du gör samma sak mot mig som Erik gjorde, nästan exakt samma grej. Bara det är en anledning. Det får mig att känna mig utnyttjad, oälskad och värdelös. Som att jag egentligen bara är fet, äcklig och hemsk och inte förtjänar bättre. Den andra är att jag inte kan tillåta mig själv att må så här. Jag var riktigt knäpp en gång och jag vill inte tillbaka dit. Jag är som en nykter alkoholist men min drog är smärta. Jag gjorde mig själv illa i så många år att jag inte kan låta bli när jag får möjligheten igen. Jag såg att du taggade henne och hennes mage i en bild där du verkar riktigt lycklig och fast jag inte borde så frågar jag frågor jag inte vill ha svar på. Bara egentligen för att bekräfta för mig själv att jag inte är värd någonting. Jag har gråtit sedan vi började prata i eftermiddags och ändå inte slutat. Så vi gör det enkelt.

Jag är inte över dig Eddy, jag är ledsen men jag är inte det. Jag är inte heller över alla svek som jag upplever att jag utsått med dig. Det är en omöjlig ekvation som egentligen handlar mer om att jag är trasig. Du är på många sätt en riktigt riktigt fin kille och det här är mitt sätt att säga hejdå. Du är en drog och jag vägrar vara beroende av någonting.

Nu vet du sanningen i alla fall. Jag kommer att plocka bort dig som vän, inte för att jag inte vill prata men bara så att jag inte kommer åt din vägg. Har jag möjlighet så kommer jag att spana där hundra gånger om dagen. Jag kommer att leta efter posten om ert bröllop och dö inombords när den kommer. Jag förtjänar bättre än så.

Jag vet inte riktigt varför jag skriver allt det här, jag försöker nog få dig att förstå att jag är arg på dig, så jäkla arg på dig att det är svårt att andas men jag är inte arg på dig. Förstår du hur jag menar? När jag pratar om Erik är han den som övergav mig, Stefan är den som antagligen var otrogen. Du är ingenting sådant. Du är en fin kille, jag kände mig inte respekterad och ibland kvävd men jag tror inte att det var någonting du gjorde med flit. Kanske var det bara så att du inte förstod allvaret, eller så gjorde du ditt allra bästa men jag kanske ställde orimliga krav. Det du gjort detta år tycker jag är fel men det är faktiskt inte min ensak. Jag behöver inget svar, jag tror inte att jag vill ha något. Jag kräks på dina förklaringar om hur fin och fantastisk jag är/var. De ger mig ingen lindring utan bara smärta för jag tror dig inte. Det har säkert också mer med mig att göra än vad det har med dig men det är i alla fall sanningen. Jag har ältat allt det du sagt tusen gånger om och kommit fram till att du måste ljuga. Om jag nu var så himla underbar och dina känslor var så himla starka, varför gjorde du i så fall inte allt? Så som jag upplever sanningen så valde du bort mig och oss genom att välja allt annat. Genom att låta ditt dåliga mående komma emellan oss så valde du bort oss. Precis som jag gjorde. Jag lät mina tillitsproblem komma emellan oss, istället för att lita på dina ord så skrattade jag bort dem och blev ibland arg för att du sa att du gillade mig. Istället för att låta en snart 30årig man ta ansvar för sin egen ekonomi så nojjade jag över den konstant och försökte undvika att du skulle bjuda mig på saker och ge mig saker. Vi har gjort precis samma fel i vår relation, vi valde vårt förflutna före en eventuell gemensam framtid. Nu när jag fattar det så ångrar jag mig mer än du förstår, det tar sjukt lång tid att skriva det här för jag gråter hela tiden. Men i alla fall. Förlåt. Förlåt Eddy för att jag gjorde samma misstag som jag i 3 sidor anklagat dig för att göra. Jag lät mitt förflutna och min krossade tillit till andra människor komma emellan oss och vårt förhållande. Jag var inte redo för dig på samma sätt som jag tror att du inte var redo för mig.

Berätta sanningen för henne och lev ett underbart liv fina. Du vet karma, behandla henne som du skulle vilja bli behandlad. Tillit och ärlighet är värt mer än gester. Hon kanske är ute efter samma sak så blir allt bra men framförallt…

Jag hoppas Eddy, att du verkligen hittar det du söker, någon som förstår dig. Jag hoppas att du börjar älska dig själv och att du fattar att du också förtjänar att må bra och att bra saker ska få hända dig. Jag hoppas att du kommer att älska ditt liv och kunna se tillbaka på det med glädje och aldrig någonsin känna ånger.  Jag önskar dig all lycka i hela universum.

Step one

Igår på bussen med en av kollegorna hasplade jag ur mig att jag bestämt mig för att söka hjälp. På 172:an satt jag med tårarna rinnande och pratade om önskan att komma vidare i livet. Jag är där än, i den sinnesstämningen och försöker göra slag i saken. Jag har pratat med min underbara syster och med min mycket goda vän så att jag ska ha folk som peppar mig att inte ge upp. Jag vet inte hur jag ska gå till väga men på något sätt ska det väl gå. Jag menar, psykiatrin måste väl ha stött på ex-knäppisar förut? Systra mi bad mig att göra en mindmap med anledningar till varför jag ska göra det här och det är kanske klokt. Idag har det varit en total urladdning. Jag har haft tårarna rinnande hela dagen utan att vara ledsen. Så fort jag har pratat om det så har de bara funnits där och jag är alldeles röd och fluffig i ansiktet.

Jag kom på det här lilla recovery projektet i och med att jag kom på att jag slösar bort min tid och mitt liv. Jag vill inte vara ensam längre men jag vägrar ju att släppa in folk. Just nu så har jag tre fina människor i mitt liv som jag inte ens orkar engagera mig i, som jag inte riktigt bryr mig om bara för att jag inte ids försöka igen. Tre superfina människor som jag egentligen vill lära känna bättre, jag vill bli ivägsvept av känslor och se vad som händer men jag är istället hemma ensam iförd morgonrock och klarheten. Hur ska jag kunna välja någon av dem, hur ska jag kunna dejta dem när jag inte litar på någon? Jag släpper inte in folk och vägrar engagera mig. Det är slut på det nu. Jag ska söka terapi och utredningar och hela faderullan. Hellre diagnoser och livslånga sjukdomar än att ensam slåss emot en massa svårigheter.

Tänk om
- jag kan träffa någon som jag litar på, som jag kan vara trygg med och som jag kan slå mig till ro med.
- jag kan förlåta mig själv, min familj, mitt förflutna allt det som hänt, om jag slipper vara arg och sårad.
- jag kan få hjälp att handskas med mina framtida bekymmer och verktyg för att få ett så bra liv som möjligt.
- bearbeta allt skit, våga prata även om de där allra, allra mörkaste sakerna som jag förnekar även för mig själv. Att våga vara helt ärlig och inte ljuga, släta över och undvika.
-jag kan få gå vidare
...och inte sluta som en ensam crazy cat lady. 

Bostadspanik

Var på bankmöte igår för att prata sparande, bostadssparande för att vara exakt. Läget just nu är att:

1. Jag måste visa upp en fast anställning för att öht få ta ett lån.

2. Med en månadslön på 21500 får jag inte ta något topplån.

För att köpa en bostadsrätt behöver man lägga upp 15% kontant. Om lägenheten kostar 1 miljon, 1 000 000 blir det 150 000 kr. Sedan består skälva lånet av dels topplån på 15% av lånet, i exemplet 150 000 och ett bottenlån på resten av summan. Jag måste alltså punga upp 300 000 i cash för att kunna köpa en lägenhet. Hur man nu ska lyckas med det. Känns omöjligt.

Bilder på proteingröten

Igår gick ju allting så fort och jag hann äta upp gröten innan jag kom på tanken att dela med mig håll till godo med dagens bilder!

Den första bilden är på gröten med frusna lingon i innan den kokar upp ch blivit mat.

Ser ni hur fluffig den blir? Supergott, den lilaaktiga färgen kommer ifrån lingonen.

Fan fan fan.

Fan, idag gjorde jag en riktig tabbe, har en stor hård klump i magen av bara tanken. Det finns inga ursäkter och jag är så jävla ledsen. Nu är ju problemet upptäckt väldigt tidigt och kommer med all säkerhet att lösas. Jag gav en patient fel läkemedel. Fan. Fan.

Jag känner mig alldeles kall och illamående. Fan fan fan. Aldrig igen! Det enda jag kan göra är att lära av misstagen, ALDRIG MER!

Proteingröt

Vågade mig äntligen på att göra proteingröt såhär på morgonkvisten. Enklare och godare än väntat.

- 0,5 dl fiberhavregryn
- 1 dl vatten
- 1 dl lättmjölk
- 0,5 skopa Whey 80 proteinpulver

Alltsammans kolades sakta på låg värme, tog kanske fem minuter och serverades med en klick lingonsylt. Mums!!

Han frågade mig om/när nästa undersökning skulle bli av.

Hjälp! Tänkte jag, har jag missat något eller vet han inte? Vet han inte att hans mamma är döende och detta var hennes minsta problem? För art inte ställa till med oreperabel skada så drar jag mig undan och pratar med jouren. Jodå, han skall vara informerad.

Går tillbaka, luskar lite och det står klart. Nej, han vet inte. Han vet inte att risken är stor att hans mamma inte överlever natten. Han vet inte att de fick en enkelsal för att vi förbereder oss på det värsta. Hans värsta, hans mammas bortgång. Återigen har läkarna berättat om vilka behandlingsbegränsningar de satt in. Jag kan nästan höra dem "det ser inte bra ut, OM hennes hjärta skulle stanna så kommer vi inte att försöka återuppliva henne". Tyvärr har de inte förvisat sig om att den närstående förstod att detta OM kan ske redan inatt.

Jag är 25 år, har varit sjuksköterska i mindre än ett halvår, min grundlön är 21500 och jag är modig. Jag är inte rädd för döden och tror att jag kan underlätta för närstående och anhöriga genom att se också dem som mina patienter. Idag var en sån dag. En dag när jag sakta men säkert hjälpte honom att ta till sig och förstå att hans mamma troligen dör snart.

Jag informerade och förklarade vad som händer i hennes kropp, varför hon är så kall, varför hon ser ut som hon gör och vad som händer sen. Jag förklarade vad vi gör, vad vi gjort och vad vi har befogenhet att göra. Jag berättade om våra olika läkemedel, alla insatta för att underlätta för henne. Jag berättade om hennes vanliga läkemedel och anledningen tiöö att vi inte längre kommer att ge dem Jag berättade att de etiska regler som min profession styrs av dikterar att vi ska främja en fridfull död. För det är va som kommer att ske. Hans mamma kommer att dö. Inte gå bort, inte somna in, hon kommer att dö. Jag kommer med alla medel jag har att göra det så lite jobbigt jag bara kan, för er båda. Ni är inte själva i det här, jag är sjuksköterska, jag ger god omvårdnad, jag minskar lidande och jag främjar en fridfull död.

Idag var en sån dag då jag gick hem från jobbet med stolta steg och rak rygg. Jag vet att jag gjorde skillnad och kanske är det oortodoxt men det är nästan de svårast sjuka patienterna som ger mig mest, de behöver mig bäst och jag behöver dem. Jag behöver få känna att jag gör skillnad, att jag påverkar. Ingen känsla kan överträffa den jag får i stunder som denna. Jag hjälpte honom att göra sig redo för en av de svåraste stunderna i sitt liv och jag gjorde det bra. Det finns ju personal som hjälper människor in i livet, de kallas barnmorskor, jag funderar ibland allvarligt över en karriär som dödsmorska. Jag tycker om att hjälpa människor att få ett fint avslut.