Annanasmaniac!!!

Jag har blivit helt besatt av färsk annanas och äter minst ett kilo i veckan.




Som ni kanske misstänker så är det ett helvete att skala dom där. Så jag köpte mig en annanasdödare!
Vi får se hur den funkar:

Det bästa av allt är att man får värsta grymma skålen

Mums!

Min nya älskling

Min mobil ballade ur totalt, gissa hur jag löste det?

Årets dyraste julklapp, till mig!

Hehehehe, när mina nära frågat vad jag vill ha i julklapp har jag kommit på lite småsaker, men egentligen... Näe, jag är nöjd. Eller,... nöjd, jag är aldrig nöjd. Jag behöver bara ingenting från dem, så därför köpte jag några julklappar till mig själv istället:

Ett asgrymt headsätt med sådana där konstiga pluttar att sätta innuti öronen. Passar mig perfekt eftersom jag har har världens minsta öron och ett vanligt headsätt ramlar av! Yay! nu slipper jag lyssna på alla idioter i kollektivtrafiken, herren vare lovad jag har musik igen! Headsettet heter Bose IE2 om någon undrar.


Detta är dock inte allt. jag har även tagit tag i mitt gymmande: det blev inte en suck av att åka till danderyd för att träna på mina lediga dagar så jag blev tillsist tvungen att skaffa mig ett gymkort här i närheten: 
 Vi får se om det är något att ha, men jag hoppas det. Har ju bundit upp mig för ett år :P Najaden har en massa gruppträning och även bastu. Hur nice är inte det?

kanditaten var det ja...

Nu är det snart klart, den där kanditatuppsatsen jag kämpat med i tio veckor. Nu är det en bilaga.som saknas och efter det massa korekturläsning. Känner mig helt mättad av all text.36 sidor blev det, eller typ 50 om man räknar med bilagor och referenser. Jag ska se om jag kan lägga,upp den här när jag är klar så att ni alla får njuta... om vi gör klart det sista nu så får jag några dagar ledigt, underbart!

Published with Blogger-droid v1.7.4

Vila i frid nu lilla farfar...

Idag begravdes min älskade lilla farfar.

Sven Gottfrid Engström.

Älskad, saknad och i ljust minne bevarad.

Måste en sjuksköterska rädda liv?

Jag upptäckte ju att när vi går ut på VFU i vår och sedan när vi tar examen i sommar så saknar vi i min klass giltig S-HLR utbildning. Det betyder att vi inte har formell kompetens för att utföra HLR i skarpt läge. Det vill säga, vi kan inte försöka rädda liv om någons hjärta stannar. Inte bra tyckte jag och tog tag i saken. Jag har hört mig för med jobbet, vi får låna deras lokaler om jag håller i utbildningen. Efter det mailade jag ut om intresse till klassen och många har redan svarat. Så långt allt väl.

MEN, en av mina klasskamrater svarade på mailet med "Vaddå, kollar dom verkligen det?".

JAG BLIR HELT JÄKLA MÖRKRÄDD!!

Vem bryr sig om de kollar eller inte, du har inte kompetens för att rädda liv när du tar din examen... Borde inte det säga något!?

Skrik och panik?

Alltså jag vet inte, nu har jag lite känslokaos i bröstet ni vet.... Fick precis en nyhet som kom lite av en chock. Kanske för att jag i min naivitet trodde att det inte var mig det var fel på utan på den andra...

"Am I not pretty enough? Is my heart to broken?"

Jag har gått omkring som ett jäkla fån och inbillat mig att det inte var jag, att det var omständigheter och andras idioti. Vem är det jag försöker lura egentligen? Självklart så är det jag, det kommer alltid att vara jag. När jag på så många sätt avskyr vem jag är, vad jag är och hur jag ser ut, hur kan jag då inbilla mig att det inte ska räcka för att andra ska avsky och äcklas?

Jag har en smak av uppkastning längst bak i munnen och undrar varför jag överhuvudtaget bryr mig, vad spelar någonting för roll och varför försöker jag ens?

"This is the way you left me, Im not pretending. No hope, no glory no happy ending."

Kär, lek?

Jag är ju en sådandär tjej va som gärna blandar ihop sex och känslor. Vilket är idioti för alla män är som vi vet sadistiska, själviska jäklar som bara ser till sig själva. Så jag tänkte sluta med det. I'm just saying...

Published with Blogger-droid v1.7.4

Frulle?

Ni vet Smartson, de som låter en testa en massa roliga saker om man har tur? Någon gång var det smaksatt grädde och just nu är det frukostar man har chansen att testa. Det roliga med just Arlas frukosttest är att de gjort flera frukost "typer". http://www.youtube.com/watch?v=CyWP_RSp9y8

Där har de en ganska rolig beskrivning av vad de olika typerna innebär. Jag trodde ju att jag var en sporttyp eftersom jag vill få i mig massor med protein och käkar keso och grejer, men "tio upphop, en tugga fiberlimpa" Hahaha. vet inte riktigt om jag klassar in där i alla fall...

Vilken typ är du? Vill du också testa? http://smartsontestpilot.se/arlafrukost/bli-testpilot/

Du är förlåten.

Vem? Jag?

Jag undrar hur jag uppfattas egentligen. Jag menar vissa delar är självvalt (som att tackla folk i Sergeltunneln och framstå som dryg Stockholmare), men resten... Flera av mina vänner kallar mig för den starkaste de känner och jag förstår inte alltid.

Eller.... Det där var en halvlögn, jag vet att jag brukar veta och jag minns att jag själv brukar anse att jag är stark. Men nu när jag inte riktigt är säker på vem jag är och än mindre på vad som är viktigt så har jag ingen aning. Idag är en sån dag när jag inte tror att jag har kommit ett enda steg på vägen (det där är också en halvlögn) och jag förstår nästan inte vad de pratar om. Notera nästan, för jag har kommit långt, den största skillnaden är inte vad folk ser utan vad som skett inne i mig. För även om det i grund och botten handlar om förändringar hos mig så är det skillnad. Det ni kan se är sådant jag kan fejka, skapa ur intet. Ingen förutom jag kan någonsin vara säker på vad som är sant och vad som är lögner,  för det är också sant. Jag ljuger. Jag kräver sanning från alla andra, men är en mästare i lögn. Ironic huh?

Grejen är att de här lögnerna är mer en del av mig än vad någon kan förstå, som en djävul på axeln eller en del av min själ. De här lögnerna är anledningen till att det enda jag räds är tillit. Det finns ingenting någon människa kan utsätta mig för som jag inte redan gjort mot mig själv. Jag vet hur all svek och all smärta känns, jag är tuffare än du, starkare än du och mycket, mycket galnare än du. Det gör förvisso också att jag vet precis hur ont olika svek gör, och att jag aldrig kan glömma eller på riktigt förlåta. För jag ljuger bara om mig själv. Om jag ljuger så ljuger jag om hur jag mår, thats it.

Det är inte en mindre lögn, eller en bättre lögn, men det är å andra sidan konstanta lögner och jag undrar om det inte är att göra alla andra en tjänst. För handen på hjärtat, hur många vet vad de ska svara om jag säger att jag mår piss, skit och vademecum?

Nåväl, åter till ämnet, jag är en mästare på att föra er bakom ljuset, det vet ni. Således kan ni aldrig veta säkert hur bra eller dåligt jag mår. Bara jag vet, och det jag frenetiskt håller fast vid är att jag inte är där igen. Även om det stundtals känns som att inga känslor har ändrats så har en stor sak hänt. Jag har ett konsekvenstänk.

Om jag inte äter som jag ska, så kan jag inte bygga muskler- utan muskler inget roligt jobb.Jag får stå ut med dåligt samvete och att vara en tjockis,för jag tänker banne mig skapa mig en framtid.

Föresten tror jag att det mesta av ert jäkla skitsnack bottnar i avundsjuka, sådeså!

I wonder who will be there for you when Im not?

Jag läste igenom en massa bloggar, morf-bloggen bland annat och känslorna rasar. Jag försöker att vara en så god vän som möjligt, men var är mina vänner när jag behöver dem?

Dumheter nu skulle förstöra min framtid, men det är framtiden som håller mig på rätt sida av avgrunden, inte fan är det någon av er.

Published with Blogger-droid v1.7.2

Kvalificeras detta som I-landsproblem?

Alltså, ni vet mina nästan brutna fingrar? Jag har lite svårt att jobba med dem, samtidigt så känns det inte okej att vara hemma från jobbet för att jag har lite ont i fingrarna. Men det gör fan ont... nåväl, min tanke är att jag kanske kan få en skena eller något som gör att jag inte kan böja dem. Gärna en i plast som är avtagbar och som jag kan träna och jobba med. Det vore toppen!

Vi får se, har tid på vårdcentralen om 30...

Published with Blogger-droid v1.7.2

Misshandel?

Som alla vet så är jag en töntig nörd och har därför läst twilightböckerna. I dessa finns det en scen när Jakob kysser Bella och hon svarar med att bryta sin hand mot hans käke. Alla är ense om att det är han som brutit hennes hand...

Min fråga är alltså om jag kan anmäla militären som jag var arg på när jag bröt upp mina fingrar? Det borde vara samma sak, right? Synd bara att han inte var i närheten när detta hände.

För er som undrar så är det nog inte bara därför jag är trasig, det är kanske dumt att jobba med ett halvläkt fingerbrott... jag har varit öm en tid och det knakar och gör ont när jag böjer fingrara. Ajuste, båda fingrarna är inflammerade, därav svullnaden från helvetet och stödstrumpor på fingrarna. De sexiga kardborrebanden är för att inte böja.

Jag sa ju att jag var trasig!

Published with Blogger-droid v1.7.2

ostabilt...

När läget är lite upp och ner finns det alltid folk att mysa med.

Published with Blogger-droid v1.7.2

om någon undrar...

Så kan jag tala om att det är kallt och blött ute, det var inte det minsta roligt att kliva upp efter typ fem timmars sömn...

Published with Blogger-droid v1.7.2

det råkar vara så

att det inte handlar så mycket om ett krossat hjärta som om ett krossat förtroende i allmänhet. Vad hjärtat känner är sådant som enkelt går att avstyra. Vi har väl alla lärt oss att hantera att saker inte alltid går som man tänkt sig. Det är inte det...

Det är det fula sättet jag återigen använts på. Men tro mig, jag är inte hälften så arg på dessa killars beteende som jag är på min dumhet. Att jag är korkad nog att gå på det. Att jag fåfängt tror att någon faktiskt skulle tycka om mig som den jag är.

Nästa gång jag ler fånigt så hoppas jag att mina nära och kära ger mig en avhyvling som heter duga. Då kanske vi alla slipper gå igenom det här igen.

Published with Blogger-droid v1.7.2

Det finns ingenting farligare än en sårad kvinna...

Speciellt inte om kvinnan i fråga råkar vara jag.

Jag har varit så arg och så ledsen, så sårad och så trasig att jag ett tag, i flera år förlorade mig själv. Därifrån har jag jobbat mig upp till den jag är idag och jag har insett en sak.

Det spelar ingen roll. Jag är mestadels nöjd med den jag är, men det duger aldrig åt andra.

Ajuste, fokus. Detta skulle inte handla om allt som är svart och miserabelt i mitt liv. Det skulle handla om han som är känd som militärjäveln.

Jag hoppas innerligt att vi träffas igen, jag hoppas innerligt att vi fastnar på samma plats vid samma tid i någon del av mitt. Då kommer jag att visa dig att det inte finns någonting mer skrämmande än den kvinna du skadad. Ett öga för ett öga och min hämnd serveras alltid kall.

2011: året utan kärlek. ¨
Jag pallar inte mer, att gång på gång bli förd bakom ljuset av idioter till män som är alldeles för upptagna med sina nojjiga huvuden för att öppna ögonen och se vad som faktiskt händer och vem jag faktiskt är. Jag är trött på att alltid tvingas att dela på ordet kärlek, jag vägrar låta dig ta "lek". Jag tänker därför inte göra kärlek något mer. Det är farligt.Istället tränar jag fem dagar i veckan och jobbar så mycket jag kan.

Träning, nästan lika mycket endorfiner (vem försöker jag lura, inte på långa vägar men däremot mängder av fysisk smärta) och mycket lägre skaderisk.

Det här duger faktiskt inte...

Även om du verkar vara allt jag vill ha så verkar du oförmögen att ge mig det jag vill ha.

Jag försöker lära mig att tycka om mig själv här, och du gör det svårt för mig att göra det. Om jag ska behandla mig själv väl så skall jag inte låta andra behandla mig allt annat än så...  och det gör du serrö.

Så nu är det inte så mycket mer än att konstatera att...tja.. grabben, det är inte jag det är du. Det du erbjuder mig duger inte.

Jag är jätteledsen och nere, men jag tar mig ur det, det måste vara bättre än detta vakuum.

Återigen...

Alltså.... skriiik och paniiik! Jag vet inte hur det här skall sluta. Varför litar jag inte på mig själv och min potential? Kanske dags att sluta nojja och börja trolla?

Nåväl, jag gjorde jordgubbspaj igår som inte alls var lika illa som det låter, men tacka vet jag äppel päppel eller rabarber.

Ingen träning idag, men kanske en promenix? Ja så gör vi!
Grilla någon?

Men seriöst?

Nu håller mitt huvud på igen, inte med dumheter som så utan med att bli argt och ilsket som ett bi... Det känns ju väldigt onödigt måste jag säga....

Jag är inte säker på att jag vill skriva något i klarspråk, men jag tänker att B.E.N har rätt. Är det så är det, gör man så gör man. Jag tror att uppriktighet skall bli min grej här, uppriktighet nu när jag ändå varit avgiftad i säkert fyra hundra år. Om det inte är så är det lika bra att det inte blir.

Förstår du vad jag menar? Håller du med? Känner du samma sak?

Töntjag!

Alltså, nu har det ju blivit helg så nu har jag fått se... och kanske, kanske kan jag i framtiden hellre fria än fälla. Men... hahaha alla dessa men. Jag är ingen attention whore, men jag behöver en stabil dos av bekräftelse, faktiskt!

Men du, jag är glad att du är hemma igen, 

Kära gnällblogg!

Jag vill ha bekräftelse... nu har jag erkänt. jag är inte alls lika tuff som jag brukar låtsas. Även om det kan vara svårt att tala om för mig hur fantastisk jag är, så skulle det göra ganska mycket att få veta att du faktiskt tänker på mig men att du har väldigt mycket att göra.

Suck, jag är så pinsam när jag är fånig. Nåväl, snart helg, då får vi se...

Jag är hemma igen..

Och oj vad sött!

Inte bara mötte han upp mig på arlanda, urgulligt bara det, utan han är omtänksam och smart och rolig och...

Alltså såhär var det.

Han frågade på fejjan om jag skulle bli glad om jag blev hämtad
Lina: jätteglad, så glad att jag skulle be pappsen att stanna hemma

Då tänkte han att det kanske var svårt för mig att kontakta pappa så han mailar honom. Han mailar min pappa och säger att han vill hämta mig så att de inte ska behöva åka två bilar! Hur sött är inte det?

Så sött!

Nåväl, när jag inte springer runt och ler försöker jag smälta att jag är hemma, det går sådär. Det är som att jag aldrig var borta. En månad är ju ingenting egentligen vilket är konstigt, de två veckor han nu skall vara borta känns som sju svåra år. Jag försöker stanna positiv och tänka att i den här takten hinner vi bli gamla innan vi tröttnar på varandra och det är ju alltid något!

Hemma, jag är i alla fall hemma igen,.

En VFU-dag kvar...

Det har har varit en tung dag. Forst var det den lilla killen pa atta ar med skador jag inte ens tanker forsoka forklara utan ett svenskt tangentbord, som, saklart, hade jatteont nar han vaknade upp ur narkosen. Nar barnet skriker gar jag dit for att se vad som ar fel och star sedan och haller i honom. Jag vet inte om jag mest holl om honom, om jag holl ned honom eller bara holl i honom, men jag viker inte darifran nar han skriker av smarta. 8 ar, helt ensam pa sjukhuset och forstar, saklart, inte varfor han har sa jakla ont. Efter mig kommer Erika som ett plaster aven om hon inte brytt sig innan. Flera sekunder senare kommer anestesiologen och fragar vad problemet ar:


Lina: he seems to be in pain, he is trying to grab his left tigh.
dr: oh...

och forsvinner. Jag utgar ifran att han skulle hamta smartlindrande men inte.

2 minuter senare nar jag, saklart, inte lyckats fa tyst pa pojken kommer han tillbaka och fragar vad problemet ar och jag svarar bara pain. he is in pain. doktorn forsvinner igen for att aterkomma efter nagra minuter och aterigen fraga varpa jag fraser 'the child is in pain, he is trying to rub hish tigh, he is in pain from the skin grafting". Da fattar han! Da kommer han men en spruta sinnesfrid och pojken far aterigen sova.

Jag menar vad i helvete! Fy! Jag vill inte ens skriva mer om det, jag ar sa acklad. Jag mar sa illa och jag vill hem. Jag vill hem till Melvin, Tristan och Stoffer och pussa pa dem och lova dem att ingen nagonsin skall fa behandla dem sa. Jag sitter pa ett smutsigt internetcafe i indien, jag ar forbannad pa landet och dess jakla invanare och forsoker att inte lata bli att grata. Vem slass for det dar barnet nu? Finns det nagon som ser till att han slipper smartan?

Snart hemma! Usch vad jag behover er alla nu.

Vet ni vad som hander nar gamla tanter bryter benet?

Lina kallar det for fystraning! Asroligt!

Been a real warrior fighting with the waves at Marina bech. They tried to drown me, slaughter me, they did bleed me, they did bruise me but I won! (And laughed my head of the entire time!) Also been fighting the locals when they stared att us, telling them they should be ashamed of themselfe starring two young, unprotected girls down.
... Then I stripped down to my bikini and worked on my tan.

(I know I suck, but they did go away)

Jag har ocksa tagit idolbilder tillsammans med sota barn, Lina, varldskandis eller exotiskt vitt djur, valj sjalv!

Last but not least been visiting a pretty interesting science thingie were some hotshot doctors talked about some new DM medication being developed. I tried to blend in with my indian blingbling clothes and dangels. I failed.Idag har vi faktiskt solat, pa riktigt. For det hutlosa priset av 442 INR far man en handuk och en solstol pa ett hotell. Det gillar vi skarpt! Inte att det kostar en formogenhet, men att man kan sola, det ar bra grejer! Pa vagen darifran rakade det ligga ett shoppingcenter dar jag hittade irlanska ansiksprodukter och antligen (!) en solkram som inte bleker huden. Notera det alla soldyrkande svennebananer som vil aka till indianernas forlovade land. Har finns det upp til spf 50 for nastan inga pengar, men ska du ha nagot som faktiskt gor dig brun och inte gradvis bleker huden far du salja din sjal (alltsa din sjal, ett a med prickar, inte den nyinkopta sjalen du nyaa kopt. Det vore ju en synd! ) till djavulen!Sen vet jag inte vad jag har gjort for att hamna dar jag ar idag, pa ett sunkit internetcafe i Manapakam, med odlor pa vaggarna och hela grejen. Men har ar jag ialla fall och tankte passa pa att tala om att ni som vantar pa vykort far vanta lange, det finns fan inga frimarken har. Och pa de postkontor jag fragat vill de lagga mina kort i en kartong och skicka till en adress, och det ar inte okej!



Och ja, jag ar en dalig manniska som copyopastear fran facebook, men det ar battre an ingenting. Jag ar sa trott pa den har miljoforstorningen, den gor mig uppriktigt ledsen. Har har vi en massa indier i ett jattefint land, och de skiter i det. De forstor den har fantastiska miljon pa ett satt som ar obeskrivligt. Jag vill inte att det skall vara sant, jag vill fortsatta att vara naiv och tro att mitt kallsorterande faktiskt gor skillnad, att manga manniskor i varlden anstranger sig. Jag vill inte att det vanligaste folket jag mott gor saker jag foraktar sa djupt. 

Nagot annat jag foraktar ar alla indier som koper mig och mina tjanster. Den dar vetenskapliga vaddetnuvar som vi akte pa, pa jordens flottaste hotell som var sa lyxigt att vi at bade sallad, skaldjur, glass och buffe, dit var det enbart hotshotdoctors inbjudnar. Men att ta med tva sjukskoterskestudenter fran ett land dar medicinen inte finns ar inga problem. Hela vagen dit tjatade kardiologen vi akte med (Diabetes och vaskulara sjukdomar ni vet) om vilken ara det var att synas med oss blablabla.

till en viss grans koper jag smickret, vi ar gaster, i get it. Men varfor far jag mer smicker och mer tjanster an Erika var vi an ar? Jo for att Lina-pursvennen ar bra mycket vitare an blatte-Erika som har en mamma fran latinamerika. Det handlar inte om att vi ar gaster. Det handlar om att kardiologen far beundran nar han syns med vita och vasterlandska manniskor.

Samma sak overallt. Jag ar vit sa jag tror att jag skulle komma undan med vad som helst har. Det ar en konstig form av omvand rasims eller positiv diskriminering eller nagot sadant och det gor mig sa arg och sa ledsen. Hur ska detta folk nagonsin komma nagonstans om dom ser sig underlagsna en sjukskoterskestudent fran en liten ociviliserad hala med dar man hittar pa en massa okristliga saker som typ surstromming. Jag menar, vi har alla samma farg pa insidan av hudkostymen, ar inte det vad som raknas?

Dear Diary part VIII

Sadar, annu en praktikvecka ar over. De tva senaste dagarna har vi tillbringat med Kardio-kirurgi. Jag skulle kunna krakas pa CABG operationer just nu. Jag vet inte vad de tror att man far ut av att sta och kika pa samma operation ganger flera i tva dagar nar man, i motsats till sverige, inte far fraga saker hur som helst. Under forsta dagen smorade jag in mig hos anestesissk for att under den sista dagen vaga stalla fragor om CVP, BP och sa vidare. Men att fraga kirurgerna under pagaende op ar otankbart. Man ska inte synas, inte horas och bara le och svara Yes, sir. nar de fragar nagot.

Naval Erika har sett sina forsta hjartan, alltid nagot.

Nasta vecka startar med Operation Theater: Internal Fixation of Fractures and Correction of Deformities.
Det blir sakert asbra, forhoppningsvis far vi arbeta lite sa att vi slutar att frysa ihjal!

Innan dess, alltsa i helgen tankte vi forsoka oss pa att besoka Marina Beach, om vadret tillater vill saga. Onska oss lycka till!

Dear Diary part VII

Praktiken alltsa...

Innan jag akte till indien forsokte jag forestalla mig vad som kunde vanta mig. En av tankarna var att det skulle vara jobbigt att se all fattigdom och en eventuell resursbrist inom sjukvarden. Det ar inte problemet.


Problemet ar en stundtals extrem arrogans fran vardpersonalen (all personal!) och det ar skitjobbigt att se hur de ratt ut sagt skiter i patientsakerheten. Franvaro av utbildning ar inte en ursakt da iaf 70% av lakarna far sin utbildning utomlands ffa UK och USA dar de laser exakt samma saker som vi gor. De vet hur viktigt det ar med hygien, de bara skiter i det!


Det ar fasansfullt! Om det ar mojligt sa vill jag sa langt det ar mojligt transporteras harifran om jag skulle bli sjuk. Jag tror inte att man kommer ater till ett givande liv efter ett ingrepp av lakarna vid MIOT hospital och framforallt inte efter den postoperativa varden med dess hemska personal!

Fy! Nasta svenska sjukskoterska som beter sig som en puckad indian far en small pa kaften!
och som ni kanske misstanker sa ar mitt storsta problem att jag inte kan gora nagot at saken :(

Dear Diary part VI

Mahabalipuram/Mamallampuram! Ojojoj vad vi har sett mycket spännande! Vi lämnade Chennai på tordsagskvällen och åkte iväg till Mahabalipuram. Väl där checkade vi in på vad vi trodde var ett mysigt litet bohemiskt ställe. Istället var det ett insektsbebott skithål som totalt blåste oss! ACn vi betalade 300 extra INR/ natt för funkade inte, till frukost fick vi bara äta kontinetalt eftersom det inte skulle löna sig att laga indisk mat till bara två gäster...

Nåväl, det var det positiva jag skulle skriva om. Vi åkte dit eg. bara för att sola och bada, vi var ganska trötta efter den första praktikveckan. Så sagt och gjort. Vi hyrde solstol på ett närliggande hotell och bodde i solen hela dagarna. Underbart! Efter lunch sådär gjorde vi stan, shoppade osv. Shoppingen var fantastisk, även om vi säkert blev totalt blåsta som de utlänningar vi är. Men det hör tydligen till. För att besöka strandtemplet exempelvis så har regeringen bestämt att turister skall betala 250 INR (ca 45 SEK), indier betalar ungefär 50 INR... Alltså: Hela Tamil Nadu verkar livnära sig på att blåsa turister!

Duscharna... Oh! I Indien duschar man på ett speciell sätt... Man har en 50 litershink och ett 10 litersmått och så försöker man att få till en lagom temperatur i den stora hinken, skopar upp med litermåttet och häller det över sig... Vet ni vad de hade på hotell Sea Breaze? Jo RIKTIGA duschar! Bara duscharna själva var värda pengarna! Jag har aldrig känt mig så ren i hela mitt liv som när jag den sista dagen tog en riktig långdusch, skrubba ansiktet, tvättade håret och körde in en hårinpackning, rakade benen... a du vet... Fantastiskt!

Vi solade, åt, shoppade, åt, shoppade och sov i flera dar tills vi träffade Moto! Moto är en snubbe som jobbar på det hotell där vi helst åt. Maten där var toppen, vi såg hur de hackade grönsakerna efter att vi beställt maten. Pinfärskt och underbart trevlig personal! Att matplacet låg på ett hustak med utsikt och julgransbelysning gjorde ju inte saken sämre:P

Juste,.. Moto. Det började med att Moto erbjöd sig att följa med oss och köpa en saree, detta för att vi inte ville bli lurade och vi faktiskt inte visste hur man köper en saree (turns out att man måste skräddarsy den. men nu är det gjort. Jag äger en lyxsaree!). Det slutade med att han prutade åt oss i alla affärer och vi började umgås lite. Det mest fantastiska äventyr tog plats när vi och Ren, en turist från London vi hittade på vägen fick följa med honom till hans hemby. OMG! Det fanns människor i den byn som aldrig tidigare sett en vit människa. Ett litet barn blev tom skrämt av oss! Vi åkte dit för att dricka Toddi, vilket är en ölliknande kreation direkt ur en kokosnöt som växer i Todditrädet. Vi fick se hur de renade Toddin, se chasewträd (jag hade ingen aning om att det var en trädfrukt, hade ni?) Vattenmelonfält, Jordnötsåkrar och Limeträd. Efter att ha promenerat runt i byn som bestod av hyddor av palmblad kom vi så till Todditräden.

För att skörda Toddi krävs det att en stark och modig man klättrar upp för den cirkus 50 meter höga palmen, gör ett hål i nöten och dränerar den på vätska. Denna vätska är Toddin. Att kasta ner nötterna är en urusel idé. Folk dör och det blir mindre Toddi nästa år. Vi såg alltså när snubben klättrade upp för palmerna vig som en apa, skördade toddi och serverade oss i palmblad! Fantastiskt häftigt. Toddin smakade som en blandning mellan öl och lemonade. Suverän törstsläckare och en rolig upplevelse men ingenting jag skulle vilja dricka ofta. (kan det vara för att jag inte gillar öl?). Nåväl, alla var glada, alla var roliga, alla var snälla och jag fick smaka världens godaste chili som jag tänker försöka mig på hemma sen.

(Att Toddi är olagligt fick vi veta först på vägen hem...)

Dear Diary Part V

Smutsen, den eländiga indiska smutsen! Jag gjorde rent en av crash cartsen på MICU i fredags och trasan blev helt gråsvart och äcklig! Ville bara säga det. Jag tror inte vi har samma hygienutbildning, och att det handlar lite om status, att här är det städarna som skall städa så sjuksköterskorna vägrar att göra det, i Sverige tänker vi ju mer på konsekvenserna av hygienen så både ssk och usk städar även om det nog är vanligare att usk gör det. Jisses, jag vill verkligen inte behöva vård i indien... Smutsen den smutsen. VRI måste vara jättehöga!

Dear Diary part IV- Summary of TICU

Nu har jag varit på Traum Intensive Care Unit i 2½ dag... och det... är annorlunda (vilket är det fina sättet att säga knasigt på). För det första så verkar de aldrig ha sett en student förut, ännu mindre en vit student och minst av allt någon som inte pratar Tamil... Detta leder alltså till att jag inte får vara med i arbetet utan mest läser journaler (tack gode gud att det medicinska språket är engelska i detta land!), jag har inte deltagit i något nytt och spännande arbete och de gånger jag försökt visa framfötterna blir folk inte glada. Läkarna verkar tro att jag försöker sätta mig på dem och sjuksköterskorna skakar bara på huvudet på indiskt vis (det betyder allt möjligt!) och går.... Nåväl, jag har sett hur de sätter CVK och det är ju lite annorlunda än i Sverige: Ingreppet görs under lokalbedövning mha ledningskanyl (i Sverige under narkos mha esofagus ultraljud). Hygienen är ett skämt! Ok för att läkarna här går runt i skjorta, finskor, bootlegsjeans och läkarrock, men att placera kontanimerat material ovanpå det sterila...är inte det att gå för långt?

Läkemedelshanteringen är också någonting jag reagerat på; ingenting är märkt, det ligger omärkta sprutor lite här och var. Varje patient har en "blå back" bakom sängens huvudända där de förvarar sina toalettartiklar mm. Jag kikade igenom en sådan back efter att en patient åkt hem idag och hittade följande:
* 1 st lös kanyl, utan skydd
* 3 st insulinsprutor med nålar på, en utan skydd
* 1 st lös kanyl med skydd
* 1 st ampull Tradolan
+ massa lösa piller, ett tjog rakblad och lite nycklar!!
Men alltså! tre använda sprutor, en massa kontanimerat materiel som bara ligger där och som inte tas omhand av personalen! Jag fattar inte!
Låt gå för att de återanvänder vissa saker, men det här är ju löjligt! Tradolanet är också ganska roligt, i Sverige är det åtråvärt för dess narkotiska egenskaper och det är alltså narkotikaklassificering med tillhörande narkotikajournal och bokföring. Här förvaras de ett tiotal i en plastmugg i en plastlåda under crashcarten, de ampuller som inte skräpar någon annan stans vill säga ;)

Dear Diary part IIV

Söndagen då... Vi sov ut denna morgon också, och vaknade vid tio lokal tid, det är typ 14.30 svensk tid. En rejäl sovmorgon med andra ord, och vi mådde hur bra som helst. Några lärdomar hade vi dock med oss från lördagen:
* Chennai lider av konsekvent toalettpappersbrist: Ha alltid med dig kisspapper!
* Chennai är smutsigt: ha inga vita kläder, alltid handsprit och handskar i fickan!
* Chennais vatten luktar skunk: Ha alltid en sjal runt axlarna, du ser ut som en indier och du kan begrava näsan i den när du håller på att kräkas.
* ALLA vill lura turisterna, skaffa referensvärden: Vi vet att AliBaba-byxor inte ska kosta mer än 200 INR/st, alltså pruta! Allt annat är båg!

Vi tog med oss våra nyfunna klokheter och åkte till stora shoppinggallerian: Spencer Plaza, ett gigantiskt Hötorgshallarna. Omöjligt att hitta i och säkert fem våningar högt med miljarder vinklar och vrår. Jag kan utan ett uns av tvivel berätta att vi inte besökte alla affärer, vi såg dem helt enkelt inte! Nåväl, vi fick shoppa lite, vi fick äta lite kinamat vilket inte var supergott men skönt för Erikas lilla känsliga mage. Hur man får för sig att åka till Indien med känslig mage är för mig en gåta. Ajuste, i foodcourten på Spencer Plaza finns det även KFC, den enda amerikanska maten vi sett.

Efter lite shopping promenerade vi i sju svåra år, vilket inte heller stämmer för det var en rolig promenad i solen där vi hittade Indiens Subway; en gångtunnel under vägen!

Mycket promenad senare kom vi på den tokroliga idén att åka buss hem till Manapakkaman. Sagt och gjort, buss 54 tog oss hem och vi gjorde det fatala misstaget att sätta oss på konduktörens plats.Herregud! Det ska man inte göra, då skrattar folk som besatt! Konduktörens stol är stolen som är felvänd--> Note to self!

Dear Diary part II

Tänk att jag sov så bra redan första natten!?! HAHA, humor, jag vet. Jag sover ju som en skallad ekorre varje natt, även i Indiens 29-gradiga nätter (tack AC!)

På lördagen steg vi upp och åkte till T. Nagar det första vi gjorde, ett enormt handelsområde där man kan fynda Sarees, Saree-liknande saker, AliBabas och Alladins. Fynda kan jag lugnt påstå att jag gjorde, och jag lär mig det här med att pruta. Jag är stenhård! Som en pankaka! Jag har inte så jättemycket att säga om T. Nagar, jag menar, det var som alla andra enorma handelsplatser/marknader jag varit på. Skillnaden är ju bara klimatet, varorna, lukterna, de fattiga, språket, frukterna... eh... okej. Det var faktiskt som ingenting jag någonsin stött på. 

Något annat jag heller aldrig stött på är transvestiter. Men de har numera stött på mig. Jag vet inte om det är dags att skratta eller gråta när de flera gånger konfronterar mig och säger "You and me- ten dollars baby". OMG! Vad i hela friden handlade det om? Om jag vill ha en indisk flicka skulle jag väl köpa en indisk flicka, och inte en indisk pojke utklädd till flicka?!?

Nåväl, shoppa loss, hitta en Stormarknad som heter Big Bazar med ännu billigare kläder, vattendunkar och maaaat, och sen en snordyr Tuktuk hem. Nåväl, snoryrd betyder ungefär 40 SEK för lika många minuters vansinnesfärd. Jag kan leva med det.

Dear Diary part I

Vilken pärs hitresan var! Upp mitt i natten för att köra till Arlanda, mitt i natten som klockan tre på  morgonen alltså--> inga problem.
Slita mig från pappsen och dricka Starbucks i väntan på flyget --> nemas problemas även om säkert pappsen trodde annorlunda.
Att flyga från ARN--> Bryssel säkert inga problem, jag minns inte så mycket, det betyder att jag sov eller pluggade eller både och.

De jäkla tomtarna på Arlanda sa att jag var tvungen att hämta ut mitt bagage och checka in det i Bryssel. Det var fel, och eftersom jag sprang runt som en annan tomte och försökte hitta min försvunna väska så höll jag på att missa planet till Chennai! På riktigt! Jag fick en VIP (Väldigt Imponerande Pinsamhet) card där det stod "last minute passenger" och så blev det expresslane genom alla kontroller och ingen incheckning. Väl vid gaten stod Erika och såg skapligt nervös ut, och jag var varm, svettig och äcklig efter att ha sprungit genom hela Bryssels flygplats. Jäkla tur att jag tränat löpning varannan dag den senaste tiden!

Näväl, resan gick finemang. Jag tittade på tre filmer, sov och pluggade lite. Jag sov kanske mest, som vanligt. Jag sover alltid när jag färdas längre sträckor i ett fordon jag inte manövrerar.

Cirkus midnatt mellan fredag och lördag landade vi på Chennais flygplats. Värmen och fuktigheten var påtaglig. Min väska lokaliserades, jag gjorde som alla indianer i Indien gör och kissade i ett hål i marken, jag väntade i hundra år på att Erikas väska skulle lokaliseras (<3 Spotify premium= Spotify offlinemode!), vi gick ut genom alla säkerhetsmojänger som registrerar utlänningar, blev raggade på av alla de olika militärerna (de unga och vältränade som stod i hettan, de medelålers med kulmage som satt i skuggan, och de gamla feta som satt framför en fläkt) och vips hittade vi vår chaufför som körde oss till MIOT retreat, stället där vi ska bo i fyra veckor.

Sen gick vi nästan och lade oss på en gång, det är lite lögn vi snackade lite skit också, Men sen så... Någongång på morgonen slutade vi fåna oss över det faktum att vi är i Indien!

Truth... right?

Helt utan skyddsnät... Det jag menar med det är att bloggen är naken, som jag, utan hud. Som jag.
Bordeline peronslighetsstörning, Emotionellt instabil personlighetsstörning, Bipolärt syndrom typ II, eller bara jag.   Det spelar ingen roll. Grejen är att jag är en tjej på straxt under 24 år som föddes utan hud, right?. Jag har ingenting that takes the edges of, ingenting som skyddar mig från att överreagera, från att ta saker och ting personligt. Jag är hudlös, värnlös och försvarslös. Anledningen till att jag beter mig som ett iskallt arsel ibland är just för att allting är personligt. Har ni någon aning om hur svag det gör en? Att ständigt vara beroende av andra människors samtycke och godtycke, att du alltid mäter dig själv i andras ögon. Det betyder att du aldrig räcker till. To tall is never tall enough...

Det min personlighet alltså skapar i mig är en extrem osäkerhet. Jag har bara lärt mig om jag klarar tentan, I'm only good looking if he'd want me, Jag är någon enbart när jag är omgiven av andra. Jag behöver bekräftelse jämt och ständigt. Det är därför jag kommer att bli en grym sjuksköterska, jag fungerar bäst när jag får omedelbar bekräftelse, eller när situationen är så pressad att jag inte hinner behöva någon annan än mig själv. Om jag gör någon bättre, friskare, smärtfriare and so on, så är det all bekräftelse jag behöver.... Just då. Tyvärr så är jag inte färdig ännu, tyvärr så kommer jag bara att jobba en sisådär 9h om dagen i framtiden. Det blir en jäkla massa timmar över.

Så: det här duger inte, jag kommer att ha 15h om dagen att enbart ligga i sängen och gråta till Greys Anatomy övertygad om att jag inte är någons förstahandsval. Jag har resten av mitt liv på mig att känna mig utnyttjad och ensam och det duger inte, för om inte annat så kommer det, GARANTERAT, att göra mig galen igen. And nither of us want that...so:

I'm done. With men and friends and family and wathever, I'm done. Jag tänker inte jaga efter människors bekräftelse, för det gör mig inte starkare.

Det är så jäkla sinnessjukt att jag ska behöva fatta det här beslutet när det alltid är två som träter. Det är alltid två sidor av samma mynt och...fan.

Grejen är att jag pratade med en bekant och han erkände det som vi tjejer fasar för, men tror att vi lämnade tillsammans med 1800-talet. Guys like him resent women like me, like us. Man får inte ligga med vem man vill, när man vill, för då drabbas de stackars pojkarna av något jäkla hora-madonna komplex, and I´m done!

Jag tar allting personligt. Jag ligger inte med folk jag inte gillar. Jag ligger inte med folk jag inte är intresserad av. Jag umgås inte med människor jag inte vill ha i mitt liv. Jag är inte trevlig mot folk jag inte vill lära känna. Jag umgås inte med min familj för att jag måste utan för att jag vill.

And fuck it, we´re all breaking each other.

Det jag försöker komma fram till är att jag är ledsen igen, och även om det finns ungefär hundra miljoner medskyldiga individer så vet jag vem den riktiga boven i dramat är. Jag är sinnessjukt korkad som stundtals låter mig vara den personen jag vill vara. För ärligt talat, ingen av oss är intresserad av den fula sanningen.

Jag ger fan inte upp!

Klockan är 22, jag ska ut och springa nu! Jag orkar inte, har egentligen ingen lust, men jag ska! Jag skriver det här bara för att jag ska, ska, ska! Om jag bloggar om det får jag inte ta tillbaka det senare vilket passar mig utmärkt.

Fläsket skall bort och ersättas med muskler, jag ska bli uthållig som en jäkla åsna!

Lets go!

I'm just that amazing!

Flyttad 19/5/11....


Nåväl, oavsett vad som händer i veckan så var det värt det. Jag kanske har sålt mig själ, men jag tror att jag gör det igen. Jag har blåmärken på ställen jag inte visste kunde få blåmärken, and I'm loving each and everyone of them.

Kom ihåg det, det är du som formar din egen framtid, inget kan stoppa dig om du har bestämt dig.

I'm just saying look at me, look at me now...

Tänk om jag vore en japan...

...och inte vilken japan som helst utan någon av dessa rara, glada och underbara manniskor. Kanske skulle jag sprida lika mycket glädje omkring mig i så fall.

Alltså jag är typ stum, och vi vet ju alla hur ofta det händer.... dessa få dagar är utan tvekan något jag kommer att minnas länge. Jag har lärt mig mycket, inte minst om mig själv. Ska bli toppen att träffa dem o höst igen

Nu... nu ska jag träffa en manniska jag är och har varit sjukt nyfiken på i flera dagar. En människa med lika mycket på agendan som jag har.

Friendly takeower...

Adam och våra bar...japaner! Våra japaner :)

Jag kan mobilblogga!

Så det så!

Konichiwa bitches!

Joråsåatteeee....

Har jag berättat om dessa japaner som är på besök? Det är alltså 11 st rara sjuksköterskestudenter, en rektor och en rektorskompis tillika socialarbetare som är här i fem dagar. Jag och Adam (som jag åker till Kanzawa med i höst) fick presentera oss för gruppen och kom på att det är klart att vi ska underhålla dem om det går.

Sagt och gjort, efter diverse missödem så blev det i alla fall köttbulle- och rödbetssallad och sill- och potatis på knäckebröd hemma hos tjejen som åkte förra terminen. Hängde ni med nu? Nåväl. Dessa japaner är de raraste, och roligaste ni kan tänka er. Men de pratar inte engelska, och ni vet ju alla hur mycket japanska jag pratar...ehhh juste!

Kvällen igår blev således tokrolig, vi använde google translate, teckenspråk och bilder. Men kommunicera, det kunde vi.

Nu tänkte jag visa lite på hur denna kommunikation fungerar. På detta sätt kom vi fram till dagens agenda:

Aya frågade mig om jag skulle vara ledig i dag. Att klura ut det tog ungefär flera minuter....vi pratate lite, och jag kastade fram olika ord som shopping? lunch? party? kareoke? etc. Jag fick jakande svar på alla utom kareoken och kom fram till:

1.00 p.m meet at college?
lunch? Shopping? Bar? Dinner?

Vilket efter olika turer med en guidebok och ett lexicon blev:
1.00 p.m: College entrance. --->
Lunch -->
Shopping --->
ICE-bar at 19.30 -->
Dinner.

Med detta vill jag både tala om vad jag ska göra idag och  berätta att om jag är en usel sjuksköterska så kan jag alltid bli pedagog!

Sayonara!

Den sorgliga sanningen är....

Att det inte alltid finns någon annan att skylla på. Så förlåt.

Det är bra att det sägs ifrån, och jag försöker att ta till mig informationen på ett positivt sätt, jag sitter här och försöker låta bli att vara ledsen eller arg. Men fan, det är väl egentligen inte vad jag känner.

Jag har en massa bra anledningar till varför jag är så arg och bitter hela tiden, en massa bra förklaringar till varför jag ständigt är överarbetad och inte orkar ta hand om mig själv, men det är inte det vi ska prata om, eller hur? Det är inte vad du är intresserad av att höra....

Så förlåt, du har rätt, det jag gjorde var dumt och jag ska försöka ändra på mig. Jag var faktiskt inte ens medveten om att det drabbade dig, självisk som jag är så tänkte jag bara på mig själv och mina förluster.

Fan. Jag hoppas att det här är resultatet av press, inte av psykisk ohälsa eller personlighetsstörning.

Lova att inte skvallra....

Men jag har varit vaken i två timmar nu, och inte ens fått på mig träningskläderna ännu. Jag känner mig verkligen inte på topp. Men ta mig tusan! Jag tänker inte misslyckas idag! Nu, bara för att jag äntligen erkänt att jag inte orkar så kommer motivationen!

Nu jäklar kör vi!

Mina stackars, stackars ben...

Jo, så är det. Detta är en klagblogg! Och nu ska vi prata om mina stackars ben som tycker att jag springer lite för mkt. Jag har vid stötbelastning ont straxt under patella på insidan av vänsterbenet, och jag har vid ansträngning (flextion och extencion) jääääteont i höger vad. Jag tror att det är muskeln, någon inflammation kanske? Nåväl det har i alla fall lett till att jag har haft svårt att springa de senaste dagarna, när jag tvingat mig ut så har jag sprungit på tå hahhahha! Det måste det ju bli ändring på! Så jag tänker börja om från början. Jag springer varannan dag, tillsammans med min söta bror, och nu ska vi "springa" efter ett löparprogram från IFORM:
Träningsprogram: spring-5-km. Det är ett program riktat till nybörjare, och det borde ju funka om min stackars vad är en rookie, eller vad tror ni?

De har även ett suveränt program för nybörjare, som jag tycker att mina löparsugna vänner skall testa! Eller gör mig sällskap på 5 km-programmet!

Nu, alltså ser min träning ut så här:
(dagar är löpträningsprogramet från IFORM, passen är från försvarstjänstens träningsbok)

Dag 1/ pass 1, Onsdagen den 16:e mars: 

5 min rask gång
1 min jogging
5 min rask gång
1 min jogging
3 min rask gång
--> STRETCHNING!


På torsdag jobbar jag....


Dag 2/pass 2, Fredag 18/3:

5 min rask gång

1 min jogging

5 min rask gång

1 min jogging

3 min rask gång

--> STRETCHNING!

3x12 Marklyft

3x10 Dips

3x20 Backups

3xmax pushups

3x10 Diagonallyft liggande på goll

Pass 3, Lördag 19/3:

45-60 min aktivitet med mindre stötbelastning (jag tänker simma!)

Dag 3/pass 4, Söndag 20/3:

5 min rask gång

2 min jogging

4 min rask gång

1 min jogging

2 min rask gång

--> STRETCHNING!

3x15 knäböj

3x15 Step ups

3x12 Bäckenlyft

3x 20 Tåhävningar

3x20 Situps

2x 1min Plankan framåt på golv

2x1 min Plankan sidan på golv.

Så, vad tror ni? Jag tänker att Jag ska köra enligt böckerna i exakt två veckor och sen får jag se hur det känns. Om vaden inte ger mig problem och jag blir bättre på de svåra styrkeövningarna (pushups och plankan från sidan är inte riktigt min starka sida :P) så trappar jag upp både styrka och kondition. Äsch, vi får se.. Det löser sig!

Det har jag nämligen kommit fram till, att ju mer beröm jag ger mig själv detsto lättare går det. Om jag ger mig ut och springer och det inte blir mitt bästa så är det bättre i det långa loppet att jag faktiskt ger mig själv beröm för att jag tog mig ut istället för att tänka/säga elaka saker om vilken fet och oduglig kossa jag är som inte ens klarar av att röra på fläsket ordentligt. Bort med alla negativa tankar mina vänner, bit ihop, var  förbannade, ta smärtan och ge er själva jäkligt mycket beröm för att ni kämpar på!

When mother nature would want to screw us, we'll all be fucked.

Jag tänker att vi kanske inte ska klaga precis lika mycket idag... Världen, och framförallt Japan har drabbats av en oförståelig katastrof. Hela tåg har försvunnit: man vet alltså inte var de är någonstans, kärnkraftverken går sönder: då får vi alla problem. Är det någon som minns Tjernobyl?

Jag är lite nojig, jag vill ju se direkta resultat av träningen och det gör jag inte överallt. Jag menar, jag märker att mina benmuskler blir hårdare för varje dag, men jag vill ju se mer resultat och snabbare! Jag är livrädd att det skall gå åt fel håll!Men men, vi löser det här, jag blir nog bäst ska vi se :)

Nu ska jag byta om, städa lite och klockan två ska jag ut och springa med brorshan. Det ni!

Föresten, sa jag att jag fick tre par nya skor igår? :P

Roadtrip Halvägs till Växsjö..

Eftersom min lille söte bror bestämde sig för att jag skulle följa med på typ roadtrip till Växsjö så tyckte jag också jag skulle följa med, men bara halvvägs. Blev dumpad i Eskilstuna där jag jag möttes av världens enda
PrinsessanConsuelabananhammock Lenita Apelsin. Eller vad hon nu heter, jag glömmer alltid något av hennes namn.

Det var superdupermysigt! Det är alltså närmare tre år sedan som vi hittade på något bara hon och jag, som vi prioriterade att träffa varandra före något annat.... Det var asnice!

Det var som vi träffades igår samtidigt som vi båda har utvecklats på olika sätt.... Vi kändes vuxna på något sätt, vi hade så mycket att prata om. Även om det tog typ tre år så är jag glad att jag åkte. Jag tror att jag snarare insett vad jag saknade när jag väl träffade henne snarare än under dessa år.. Det man inte har, är det ingen idé att sakna. Men när vi träffades... Allt kom tillbaka, ALLT! HAhaha. Vi var ute och promenerade, och jag frös så vi började springa lite och jag lurade ut henne och Tyson på en åker och sen raceade vi hahahahah.

Jisses, det här måste vi göra om!

Trying to turn pain into pleasure

Såhär är det...

Jag jobbar verkligen superduper-mega hårt på att "hitta mig själv". Jag tänker att det borde bli lite lättare för mig att inte har katastrofförhållanden om jag "hittar mig själv" först. Så därför sätter jag mig själv helt ogenerat i det första rummet nuförtiden. Jag märker att ju mer pepp jag är på mig själv detsto mer klarar jag av att leverera.

Men, det kommer alltid ett men...

Men det är skitsvårt. Speciellt när jag råkar ha en beroendepersonlighet likt en heroinist. Jag kan bli så svartsjuk och arg på människor jag egentligen inte ens vill ha, och jag hatar det! Jag var inte svartsjuk tidigare, nu är jag det nonstop! Och mycket mer svartsjuk med potentiella ex-pojkvänner och faktiska ex-whatever än riktiga pojkvänner. Jag markerar alldeles säkert revir, men det skulle aldrig falla mig in att fråga vart någon ska, vem någon ska träffa osv....

Förstår ni, till och med min svartsjuka är ologisk! Ah! Jag blir så trött, så trött på mig själv.

Därav den briljanata idéen att förvandla smärta till njutning. Istället för att deppa, vara arg, undra vad som händer, sakna och alla andra dumma (mänskliga) känslor jag känner så tränar jag. Ja jävlar vad jag tränar! Sen jag kom hem från Köping förra helgen har jag varit ute och sprungit varje dag utom en, Jag gick upp tidigt i morse bara för att hinna med en runda innan tvättstuga och Eskilstuna-tripp. Jag tänker att inte bara kommer jag komma i så fantastisk form att mönstringen inte kommer att vara ett problem, jag kommer att frisätta så mycket endorfin och noradrenalin att jag glömmer bort hur man deppar, och sist men inte minst så kommer det att vara en brutal jäkla hämnd!

There is nothing I do better than revenge, och att bli superdupermega snygg känns ganska träffsäkert.

Hot n' cold

To cold for you to keep her, to hot for you to leave her.

Lite så känns det. Jag är inte lika deppig som jag hade kunnat vara av en sådan här situation, även om det är surt som fan. Dock känner jag att jag inte har rätt att klaga, jag menar...

JAG SKA ÅKA TILL JAPAN!!!!!!!!!!!!!!!!!

OMGOMGOMG!

Gud älskar mig, Karma och jag kommer överens och jag verkar vara min egna lyckas smed. This is just amazing. Som att få lite tröst när helgen har varit kaotisk.

Sen har jag ju också klockrent resesällskap! Det här kommer att bli helt fantastiskt.

Im on fire baby, and you should be sorry you're missing out!

You'll se me at the club with a freaky dress on...

OIbland så bara har man den där känslan; Jag är bäst! Igår fick jag en sån dos! Jag klarade ett delmål i löpningen, halvägs till ett av de stora målen, det ni! Jag är lite imponerad av mig själv faktiskt.
Och bara för att jag är så jädrans snygg så ska ni få se:

Först har vi pics på mina snygga träningskläder, allt utom strumpor och skor matchar!

 Man får även se att min hy matchar min mobil perfekt, grisrosa tror jag nyansen kallas.










Sen har vi ju samma snygging när hon börjat varva ner efter årets mest mördande träningspass. Tyvärr så ser jag ju bara mörk och lite rosig ut...Det är en lögn, det där blanka ni tror är skugga är svett! Alltså, jag skämtar inte, Jag springer i min brors gamla jobbarjacka i något superdupermaterial.... Den var blöt! På riktigt! Jag vet inte varför jag berättar det här, det är ju egentligen ganska äckligt...
(förövrigt så är ni dåliga om ni inte diggar min mössa!)

Nåväl, det är en ny dag idag, det blir ingen löpning, men kanske en promenad, typ till jobbet kanske? Vi får se.

Hahahahahaha Jag hittade just en vääääldigt välbekant bild som någons facebookprofil, jag skrattade så att jag höll på att tappa andan! Det är humor!



30 minuter i typ morgon!

I'm tired of laying low, lets give the world a show...

Alltså, ursäkta språket men fy fan vilken jävla helg!

Det är inte så mycket mer att säga om saken än att jag blev sårad, arg, ledsen och bitter... och.. tja, resten är inte intressant. Vi har i alla fall pratat idag och.... ja, fan. Jag tror att det inte hade behövt bli så här tokigt om allt inte var så himla allvarligt hela tiden, istället så är jag förvirrad och full av självtvivel. Nåväl.. Det löser sig alltid, och det kom ju bra tankar ur det hela. Jag har fått en massa bra input, ett nytt tankesätt och vet ni vad?

Skrattar bäst som skrattar sist!

Ingen sårar mig som du...

Allvarligt...

Jag har precis #pratat om det, och du konstaterar att så är det. Jag skickade dig ett utdrag ur bloggen, för jag tänkte att det är klart att min pappa behöver tröst, när det är jag som har #pratat om det. Du säger att du läst och....

Jag svarar om "du inte vet vad du ska säga"

Du loggar ut.

Och människor undrar varför jag var galen ett tag...

Jag borde också #prata om det...

Men vågar jag det? Vågar jag berätta det vidrigaste och skamligaste? Det jag förtränger så himla ofta? På en blogg som är öppen för alla? Nej, jag gör faktiskt inte det. Jag vet att vi borde, och jag är ett fan av att prata om det. Men jag kan inte prata om allt. Jag tänkte dock att om jag i alla fall vågar erkänna att det finns saker som jag inte vågar prata om så hjälper det också på sitt sätt... Flera av oss sitter i en sån situation. Att ha blivit utsatta för någonting som är obeskrivbart i sin hemskhet, där känslokaoset trycker undan all logik. Där, i mitt fall, rädslan får mig att inte vilja/våga/orka prata om det.

Men, tyvärr, så stannar det inte där, det ovanstående är det onämnbara, men det finns mer. Det finns händelser som jag vågar prata om, och jag tänker prata om det. För det räcker nu! Aldrig mer tänker jag vara ett offer för någon annans känslor. Aldrig mer tänker jag känna mig som ett offer för att jag inte är stark nog att säga ifrån.

Det blir svårt att andas, bara genom den psykiska påfrestningen att försöka prata om det, så blir det svårt att andas igen. Gråter står mig upp i halsen... Men du är inte här, så jag får gråta nu. Om jag gråter när jag skriver det här, så kommer du inte att vända dig bort i förakt och lämna mig ensam med skammen, sorgen och självhatet. Om du vänder dig bort i förakt när du läser det här, så är det ett tecken på att det är fel på dig och inte på mig.

Jag vågar inte somna... Jag är rädd för morgondagen om vi somnar osams, jag är livrädd för natten därimellan om vi "somnar" osams. Det har hänt förut, jag vet precis vad som kommer att hända... Din hand på min höft, hur du vägrar att se mina tårar, att du vägrar se på mig, hur du använder sex som ett sätt att skada mig bara lite till. På något sinnessjukt sätt måste det ha varit förlösande för dig, för du gjorde det om och om igen, du slutade inte på eget initiativ.

Redan förstå gången talade jag om för dig hur dom där nätterna fick mig att känna, hur illa du gjorde min själ, hur mycket du kränkte min kropps integritet och hur mycket jag inte ville. Men du fortsatte, du gjorde det tills jag på något mirakulöst sätt lyckades slå mig fri, och den dagen så dog någonting mellan oss.

Vi har aldrig pratat om det. Jag har skrikit på dig, jag har skällt på dig, jag har anklagat dig och hatat dig för allt självhat dina övergrepp närde... Men vi har aldrig pratat om det.

Kanske skulle jag inte vara personlighetsstörd, och kanske vore inte du så trasig, kanske vore jag inte lika ärrad och du inte lika rädd, kanske hade ingenting någonsin hänt

om vi alla bara vågade prata om det?

######################################################################

En superdupermegamycket trött söndag...

Tja... jag hann inte med nästan någonting av det jag skulle, men det är helt okej... Jag menar det finns anledningar till det^^. Och jag tänker att jag gör en ny lista så löser sig alla problem!

Om inte ens en vecka är jag i Kopenga igen! Det är så mycket jag vill hinna med men ödet är emot mig. Jag ska iaf leka med bästaste B.E.N och sen är det ju liksom inte riktigt bestämt hur resten ska gå till...Jag tänker att det löser sig också! Allt löses sig!

Dagens:

• Kaffe!
• Plugga klart bok 1
• plugga klart bok 2
• diska
• vika tvätt
• städa sovrum
• kök
• badrum
• v-rum
• handla

Inte för att skryta, men jag tänker (HAHA) att om jag skriver ned allt så får jag stryka iaf några rader.,,

Everybodys talking

Så är det, alla pratar om att göra saker, vara saker och känna saker. men hur många lever upp till det dom pratar om? Jag gör det verkligen inte alla dagar! Så därför tänkte jag att det kanske går bättra om jag skriver ned vad jag ska göra så att jag får det gjort? (Tänk plugga, plugga Lina!)

• Låna om boken från KS
• plugga
• Sminka mig
• Städa
• Åka hemifrån senast 17.18 inför kvällens middag.

Vi får se hur det här går, men hey! Jag gör ett ärligt försök att faktiskt inte bara snacka...

Hang with me?

Vad trött jag blir på migsjälv ibland, att ingenting riktigt får bara vara. Jag vet inte om det är för att jag är en känslomänniska eller om det beror på någonting annat. Dag 1, och jag tog mig vatten över huvudet.

Will you tell me once again
How we're gonna be just friends
If you're for real and not pretend
Then I guess you can hang with me

Men jag tänker att det är okej, att hur mycket kan det egentligen skada?  Förhoppningsvis så slutar allting precis som i vackra sagor, men om inte... Är vi alla vuxna och vet att man bränner sig om man leker med elden...

Just don't fall recklessly, headlessly in love with me
Cause its gonna be
All heartbreak, blissfully painful and insanity

please do.