Jag borde också #prata om det...

Men vågar jag det? Vågar jag berätta det vidrigaste och skamligaste? Det jag förtränger så himla ofta? På en blogg som är öppen för alla? Nej, jag gör faktiskt inte det. Jag vet att vi borde, och jag är ett fan av att prata om det. Men jag kan inte prata om allt. Jag tänkte dock att om jag i alla fall vågar erkänna att det finns saker som jag inte vågar prata om så hjälper det också på sitt sätt... Flera av oss sitter i en sån situation. Att ha blivit utsatta för någonting som är obeskrivbart i sin hemskhet, där känslokaoset trycker undan all logik. Där, i mitt fall, rädslan får mig att inte vilja/våga/orka prata om det.

Men, tyvärr, så stannar det inte där, det ovanstående är det onämnbara, men det finns mer. Det finns händelser som jag vågar prata om, och jag tänker prata om det. För det räcker nu! Aldrig mer tänker jag vara ett offer för någon annans känslor. Aldrig mer tänker jag känna mig som ett offer för att jag inte är stark nog att säga ifrån.

Det blir svårt att andas, bara genom den psykiska påfrestningen att försöka prata om det, så blir det svårt att andas igen. Gråter står mig upp i halsen... Men du är inte här, så jag får gråta nu. Om jag gråter när jag skriver det här, så kommer du inte att vända dig bort i förakt och lämna mig ensam med skammen, sorgen och självhatet. Om du vänder dig bort i förakt när du läser det här, så är det ett tecken på att det är fel på dig och inte på mig.

Jag vågar inte somna... Jag är rädd för morgondagen om vi somnar osams, jag är livrädd för natten därimellan om vi "somnar" osams. Det har hänt förut, jag vet precis vad som kommer att hända... Din hand på min höft, hur du vägrar att se mina tårar, att du vägrar se på mig, hur du använder sex som ett sätt att skada mig bara lite till. På något sinnessjukt sätt måste det ha varit förlösande för dig, för du gjorde det om och om igen, du slutade inte på eget initiativ.

Redan förstå gången talade jag om för dig hur dom där nätterna fick mig att känna, hur illa du gjorde min själ, hur mycket du kränkte min kropps integritet och hur mycket jag inte ville. Men du fortsatte, du gjorde det tills jag på något mirakulöst sätt lyckades slå mig fri, och den dagen så dog någonting mellan oss.

Vi har aldrig pratat om det. Jag har skrikit på dig, jag har skällt på dig, jag har anklagat dig och hatat dig för allt självhat dina övergrepp närde... Men vi har aldrig pratat om det.

Kanske skulle jag inte vara personlighetsstörd, och kanske vore inte du så trasig, kanske vore jag inte lika ärrad och du inte lika rädd, kanske hade ingenting någonsin hänt

om vi alla bara vågade prata om det?

######################################################################
Eftersom vi pratar om det... så tänker jag pratar om det. Så länge det är jobbigt att skriva och så länge det är jobbigt att läsa så har vi inte pratat klart...

Jag var egentligen bara en ursäkt. Jag följde med bara för att hon skulle få träffa honom, ingen av oss visste om att du skulle vara där, ingen av oss brydde oss. Jag visste inte vem du var och jag hade ingen anledning att tro att du skulle betyda något.

Jag hade fel. När dom går iväg försöker jag hålla konversationen flytande... det går sådär, du är hög som ett hus och full som en kastrull. Jag suckar, tänker att det inte är mitt problem och flyttar längre upp mot hörnen för att bara blunda lite. Klockan är mycket och jag vill hem och sova. Kan inte gå utan henne, vi får ju egentligen inte vara här, så jag väntar, och blundar.

Vaknar av tyngden, tyngden och lukten av dig när du försöker lägga dig över mig. Jag försöker putta undan dig, jag säger nej... du märker det inte ens... Jag höjer rösten och frågar vad i helvete du håller på med men förstår inte vad du svarar. När du börjar gräva mellan våra kroppar skriker jag för mitt liv...

när du flyttar lite på dig för att kunna knäppa upp dina byxor tar jag i med fotbollsspelarens samlade benstyrka och placerar mitt knä i ditt skrev. 


Sen kommer paniken. Du ligger orörlig ovanpå mig och jag har svårt att andas, jag vet inte om du är däckad eller avsvimmad, men jag kan inte röra mig. Inser att jag måste bort därifrån nu.

Skriker igen, tänker att hon måste höra, att hon borde hört, hoppas att hon kommer, att hon bryr sig. Vi är trots allt inte vänner, vi råkar bara bo på samma instution. Hon kommer och hjälper mig därifrån och sedan minns jag bara fragment. Jag inser att jag på fullaste allvar skulle kunna slå ihjäl dig utan att ångra det, jag minns att jag inte tyckte att du var värd det. Jag lärde mig vem av oss som var starkast, och jag visste att jag aldrig skulle låta dig glömma det. Jag föraktade dig så mycket att jag hindrade henne från att slå in ditt huvud med din egna vodkaflaska.

Vi vet fortfarande vem av oss som är starkast, du är större än mig, du luktar sämre än mig, du är fulare än mig och du lyfter mer i bänkpress än vad jag gör. Men vi vet alla att du aldrig kommer att kunna äga min kropp, jag är starkare än dig och jag ger mig inte.

Jag anmälde dig aldrig, jag var rädd för folks reaktioner. Vi hade ju inte lov att vara ute om kvällarna. Men polisen vet idag. Det är ingen idé att anmäla någonting för flera år sedan, jag skulle aldrig få upprättelse sa dom. Jag tänkte att det inte är upprättelse jag vill ha utan ditt huvud på ett fat...