Men vågar jag det? Vågar jag berätta det vidrigaste och skamligaste? Det jag förtränger så himla ofta? På en blogg som är öppen för alla? Nej, jag gör faktiskt inte det. Jag vet att vi borde, och jag är ett fan av att prata om det. Men jag kan inte prata om allt. Jag tänkte dock att om jag i alla fall vågar erkänna att det finns saker som jag inte vågar prata om så hjälper det också på sitt sätt... Flera av oss sitter i en sån situation. Att ha blivit utsatta för någonting som är obeskrivbart i sin hemskhet, där känslokaoset trycker undan all logik. Där, i mitt fall, rädslan får mig att inte vilja/våga/orka prata om det.
Men, tyvärr, så stannar det inte där, det ovanstående är det onämnbara, men det finns mer. Det finns händelser som jag vågar prata om, och jag tänker prata om det. För det räcker nu! Aldrig mer tänker jag vara ett offer för någon annans känslor. Aldrig mer tänker jag känna mig som ett offer för att jag inte är stark nog att säga ifrån.
Det blir svårt att andas, bara genom den psykiska påfrestningen att försöka prata om det, så blir det svårt att andas igen. Gråter står mig upp i halsen... Men du är inte här, så jag får gråta nu. Om jag gråter när jag skriver det här, så kommer du inte att vända dig bort i förakt och lämna mig ensam med skammen, sorgen och självhatet. Om du vänder dig bort i förakt när du läser det här, så är det ett tecken på att det är fel på dig och inte på mig.
Jag vågar inte somna... Jag är rädd för morgondagen om vi somnar osams, jag är livrädd för natten därimellan om vi "somnar" osams. Det har hänt förut, jag vet precis vad som kommer att hända... Din hand på min höft, hur du vägrar att se mina tårar, att du vägrar se på mig, hur du använder sex som ett sätt att skada mig bara lite till. På något sinnessjukt sätt måste det ha varit förlösande för dig, för du gjorde det om och om igen, du slutade inte på eget initiativ.
Redan förstå gången talade jag om för dig hur dom där nätterna fick mig att känna, hur illa du gjorde min själ, hur mycket du kränkte min kropps integritet och hur mycket jag
inte ville. Men du fortsatte, du gjorde det tills jag på något mirakulöst sätt lyckades slå mig fri, och den dagen så dog någonting mellan oss.
Vi har aldrig pratat om det. Jag har skrikit på dig, jag har skällt på dig, jag har anklagat dig och hatat dig för allt självhat dina övergrepp närde... Men vi har aldrig pratat om det.
Kanske skulle jag inte vara personlighetsstörd, och kanske vore inte du så trasig, kanske vore jag inte lika ärrad och du inte lika rädd, kanske hade ingenting någonsin hänt
om vi alla bara vågade prata om det?
######################################################################
