Been a real warrior fighting with the waves at Marina bech. They tried to drown me, slaughter me, they did bleed me, they did bruise me but I won! (And laughed my head of the entire time!) Also been fighting the locals when they stared att us, telling them they should be ashamed of themselfe starring two young, unprotected girls down.
... Then I stripped down to my bikini and worked on my tan.

(I know I suck, but they did go away)

Jag har ocksa tagit idolbilder tillsammans med sota barn, Lina, varldskandis eller exotiskt vitt djur, valj sjalv!

Last but not least been visiting a pretty interesting science thingie were some hotshot doctors talked about some new DM medication being developed. I tried to blend in with my indian blingbling clothes and dangels. I failed.Idag har vi faktiskt solat, pa riktigt. For det hutlosa priset av 442 INR far man en handuk och en solstol pa ett hotell. Det gillar vi skarpt! Inte att det kostar en formogenhet, men att man kan sola, det ar bra grejer! Pa vagen darifran rakade det ligga ett shoppingcenter dar jag hittade irlanska ansiksprodukter och antligen (!) en solkram som inte bleker huden. Notera det alla soldyrkande svennebananer som vil aka till indianernas forlovade land. Har finns det upp til spf 50 for nastan inga pengar, men ska du ha nagot som faktiskt gor dig brun och inte gradvis bleker huden far du salja din sjal (alltsa din sjal, ett a med prickar, inte den nyinkopta sjalen du nyaa kopt. Det vore ju en synd! ) till djavulen!Sen vet jag inte vad jag har gjort for att hamna dar jag ar idag, pa ett sunkit internetcafe i Manapakam, med odlor pa vaggarna och hela grejen. Men har ar jag ialla fall och tankte passa pa att tala om att ni som vantar pa vykort far vanta lange, det finns fan inga frimarken har. Och pa de postkontor jag fragat vill de lagga mina kort i en kartong och skicka till en adress, och det ar inte okej!



Och ja, jag ar en dalig manniska som copyopastear fran facebook, men det ar battre an ingenting. Jag ar sa trott pa den har miljoforstorningen, den gor mig uppriktigt ledsen. Har har vi en massa indier i ett jattefint land, och de skiter i det. De forstor den har fantastiska miljon pa ett satt som ar obeskrivligt. Jag vill inte att det skall vara sant, jag vill fortsatta att vara naiv och tro att mitt kallsorterande faktiskt gor skillnad, att manga manniskor i varlden anstranger sig. Jag vill inte att det vanligaste folket jag mott gor saker jag foraktar sa djupt. 

Nagot annat jag foraktar ar alla indier som koper mig och mina tjanster. Den dar vetenskapliga vaddetnuvar som vi akte pa, pa jordens flottaste hotell som var sa lyxigt att vi at bade sallad, skaldjur, glass och buffe, dit var det enbart hotshotdoctors inbjudnar. Men att ta med tva sjukskoterskestudenter fran ett land dar medicinen inte finns ar inga problem. Hela vagen dit tjatade kardiologen vi akte med (Diabetes och vaskulara sjukdomar ni vet) om vilken ara det var att synas med oss blablabla.

till en viss grans koper jag smickret, vi ar gaster, i get it. Men varfor far jag mer smicker och mer tjanster an Erika var vi an ar? Jo for att Lina-pursvennen ar bra mycket vitare an blatte-Erika som har en mamma fran latinamerika. Det handlar inte om att vi ar gaster. Det handlar om att kardiologen far beundran nar han syns med vita och vasterlandska manniskor.

Samma sak overallt. Jag ar vit sa jag tror att jag skulle komma undan med vad som helst har. Det ar en konstig form av omvand rasims eller positiv diskriminering eller nagot sadant och det gor mig sa arg och sa ledsen. Hur ska detta folk nagonsin komma nagonstans om dom ser sig underlagsna en sjukskoterskestudent fran en liten ociviliserad hala med dar man hittar pa en massa okristliga saker som typ surstromming. Jag menar, vi har alla samma farg pa insidan av hudkostymen, ar inte det vad som raknas?

Dear Diary part VIII

Sadar, annu en praktikvecka ar over. De tva senaste dagarna har vi tillbringat med Kardio-kirurgi. Jag skulle kunna krakas pa CABG operationer just nu. Jag vet inte vad de tror att man far ut av att sta och kika pa samma operation ganger flera i tva dagar nar man, i motsats till sverige, inte far fraga saker hur som helst. Under forsta dagen smorade jag in mig hos anestesissk for att under den sista dagen vaga stalla fragor om CVP, BP och sa vidare. Men att fraga kirurgerna under pagaende op ar otankbart. Man ska inte synas, inte horas och bara le och svara Yes, sir. nar de fragar nagot.

Naval Erika har sett sina forsta hjartan, alltid nagot.

Nasta vecka startar med Operation Theater: Internal Fixation of Fractures and Correction of Deformities.
Det blir sakert asbra, forhoppningsvis far vi arbeta lite sa att vi slutar att frysa ihjal!

Innan dess, alltsa i helgen tankte vi forsoka oss pa att besoka Marina Beach, om vadret tillater vill saga. Onska oss lycka till!

Dear Diary part VII

Praktiken alltsa...

Innan jag akte till indien forsokte jag forestalla mig vad som kunde vanta mig. En av tankarna var att det skulle vara jobbigt att se all fattigdom och en eventuell resursbrist inom sjukvarden. Det ar inte problemet.


Problemet ar en stundtals extrem arrogans fran vardpersonalen (all personal!) och det ar skitjobbigt att se hur de ratt ut sagt skiter i patientsakerheten. Franvaro av utbildning ar inte en ursakt da iaf 70% av lakarna far sin utbildning utomlands ffa UK och USA dar de laser exakt samma saker som vi gor. De vet hur viktigt det ar med hygien, de bara skiter i det!


Det ar fasansfullt! Om det ar mojligt sa vill jag sa langt det ar mojligt transporteras harifran om jag skulle bli sjuk. Jag tror inte att man kommer ater till ett givande liv efter ett ingrepp av lakarna vid MIOT hospital och framforallt inte efter den postoperativa varden med dess hemska personal!

Fy! Nasta svenska sjukskoterska som beter sig som en puckad indian far en small pa kaften!
och som ni kanske misstanker sa ar mitt storsta problem att jag inte kan gora nagot at saken :(

Dear Diary part VI

Mahabalipuram/Mamallampuram! Ojojoj vad vi har sett mycket spännande! Vi lämnade Chennai på tordsagskvällen och åkte iväg till Mahabalipuram. Väl där checkade vi in på vad vi trodde var ett mysigt litet bohemiskt ställe. Istället var det ett insektsbebott skithål som totalt blåste oss! ACn vi betalade 300 extra INR/ natt för funkade inte, till frukost fick vi bara äta kontinetalt eftersom det inte skulle löna sig att laga indisk mat till bara två gäster...

Nåväl, det var det positiva jag skulle skriva om. Vi åkte dit eg. bara för att sola och bada, vi var ganska trötta efter den första praktikveckan. Så sagt och gjort. Vi hyrde solstol på ett närliggande hotell och bodde i solen hela dagarna. Underbart! Efter lunch sådär gjorde vi stan, shoppade osv. Shoppingen var fantastisk, även om vi säkert blev totalt blåsta som de utlänningar vi är. Men det hör tydligen till. För att besöka strandtemplet exempelvis så har regeringen bestämt att turister skall betala 250 INR (ca 45 SEK), indier betalar ungefär 50 INR... Alltså: Hela Tamil Nadu verkar livnära sig på att blåsa turister!

Duscharna... Oh! I Indien duschar man på ett speciell sätt... Man har en 50 litershink och ett 10 litersmått och så försöker man att få till en lagom temperatur i den stora hinken, skopar upp med litermåttet och häller det över sig... Vet ni vad de hade på hotell Sea Breaze? Jo RIKTIGA duschar! Bara duscharna själva var värda pengarna! Jag har aldrig känt mig så ren i hela mitt liv som när jag den sista dagen tog en riktig långdusch, skrubba ansiktet, tvättade håret och körde in en hårinpackning, rakade benen... a du vet... Fantastiskt!

Vi solade, åt, shoppade, åt, shoppade och sov i flera dar tills vi träffade Moto! Moto är en snubbe som jobbar på det hotell där vi helst åt. Maten där var toppen, vi såg hur de hackade grönsakerna efter att vi beställt maten. Pinfärskt och underbart trevlig personal! Att matplacet låg på ett hustak med utsikt och julgransbelysning gjorde ju inte saken sämre:P

Juste,.. Moto. Det började med att Moto erbjöd sig att följa med oss och köpa en saree, detta för att vi inte ville bli lurade och vi faktiskt inte visste hur man köper en saree (turns out att man måste skräddarsy den. men nu är det gjort. Jag äger en lyxsaree!). Det slutade med att han prutade åt oss i alla affärer och vi började umgås lite. Det mest fantastiska äventyr tog plats när vi och Ren, en turist från London vi hittade på vägen fick följa med honom till hans hemby. OMG! Det fanns människor i den byn som aldrig tidigare sett en vit människa. Ett litet barn blev tom skrämt av oss! Vi åkte dit för att dricka Toddi, vilket är en ölliknande kreation direkt ur en kokosnöt som växer i Todditrädet. Vi fick se hur de renade Toddin, se chasewträd (jag hade ingen aning om att det var en trädfrukt, hade ni?) Vattenmelonfält, Jordnötsåkrar och Limeträd. Efter att ha promenerat runt i byn som bestod av hyddor av palmblad kom vi så till Todditräden.

För att skörda Toddi krävs det att en stark och modig man klättrar upp för den cirkus 50 meter höga palmen, gör ett hål i nöten och dränerar den på vätska. Denna vätska är Toddin. Att kasta ner nötterna är en urusel idé. Folk dör och det blir mindre Toddi nästa år. Vi såg alltså när snubben klättrade upp för palmerna vig som en apa, skördade toddi och serverade oss i palmblad! Fantastiskt häftigt. Toddin smakade som en blandning mellan öl och lemonade. Suverän törstsläckare och en rolig upplevelse men ingenting jag skulle vilja dricka ofta. (kan det vara för att jag inte gillar öl?). Nåväl, alla var glada, alla var roliga, alla var snälla och jag fick smaka världens godaste chili som jag tänker försöka mig på hemma sen.

(Att Toddi är olagligt fick vi veta först på vägen hem...)

Dear Diary Part V

Smutsen, den eländiga indiska smutsen! Jag gjorde rent en av crash cartsen på MICU i fredags och trasan blev helt gråsvart och äcklig! Ville bara säga det. Jag tror inte vi har samma hygienutbildning, och att det handlar lite om status, att här är det städarna som skall städa så sjuksköterskorna vägrar att göra det, i Sverige tänker vi ju mer på konsekvenserna av hygienen så både ssk och usk städar även om det nog är vanligare att usk gör det. Jisses, jag vill verkligen inte behöva vård i indien... Smutsen den smutsen. VRI måste vara jättehöga!

Dear Diary part IV- Summary of TICU

Nu har jag varit på Traum Intensive Care Unit i 2½ dag... och det... är annorlunda (vilket är det fina sättet att säga knasigt på). För det första så verkar de aldrig ha sett en student förut, ännu mindre en vit student och minst av allt någon som inte pratar Tamil... Detta leder alltså till att jag inte får vara med i arbetet utan mest läser journaler (tack gode gud att det medicinska språket är engelska i detta land!), jag har inte deltagit i något nytt och spännande arbete och de gånger jag försökt visa framfötterna blir folk inte glada. Läkarna verkar tro att jag försöker sätta mig på dem och sjuksköterskorna skakar bara på huvudet på indiskt vis (det betyder allt möjligt!) och går.... Nåväl, jag har sett hur de sätter CVK och det är ju lite annorlunda än i Sverige: Ingreppet görs under lokalbedövning mha ledningskanyl (i Sverige under narkos mha esofagus ultraljud). Hygienen är ett skämt! Ok för att läkarna här går runt i skjorta, finskor, bootlegsjeans och läkarrock, men att placera kontanimerat material ovanpå det sterila...är inte det att gå för långt?

Läkemedelshanteringen är också någonting jag reagerat på; ingenting är märkt, det ligger omärkta sprutor lite här och var. Varje patient har en "blå back" bakom sängens huvudända där de förvarar sina toalettartiklar mm. Jag kikade igenom en sådan back efter att en patient åkt hem idag och hittade följande:
* 1 st lös kanyl, utan skydd
* 3 st insulinsprutor med nålar på, en utan skydd
* 1 st lös kanyl med skydd
* 1 st ampull Tradolan
+ massa lösa piller, ett tjog rakblad och lite nycklar!!
Men alltså! tre använda sprutor, en massa kontanimerat materiel som bara ligger där och som inte tas omhand av personalen! Jag fattar inte!
Låt gå för att de återanvänder vissa saker, men det här är ju löjligt! Tradolanet är också ganska roligt, i Sverige är det åtråvärt för dess narkotiska egenskaper och det är alltså narkotikaklassificering med tillhörande narkotikajournal och bokföring. Här förvaras de ett tiotal i en plastmugg i en plastlåda under crashcarten, de ampuller som inte skräpar någon annan stans vill säga ;)

Dear Diary part IIV

Söndagen då... Vi sov ut denna morgon också, och vaknade vid tio lokal tid, det är typ 14.30 svensk tid. En rejäl sovmorgon med andra ord, och vi mådde hur bra som helst. Några lärdomar hade vi dock med oss från lördagen:
* Chennai lider av konsekvent toalettpappersbrist: Ha alltid med dig kisspapper!
* Chennai är smutsigt: ha inga vita kläder, alltid handsprit och handskar i fickan!
* Chennais vatten luktar skunk: Ha alltid en sjal runt axlarna, du ser ut som en indier och du kan begrava näsan i den när du håller på att kräkas.
* ALLA vill lura turisterna, skaffa referensvärden: Vi vet att AliBaba-byxor inte ska kosta mer än 200 INR/st, alltså pruta! Allt annat är båg!

Vi tog med oss våra nyfunna klokheter och åkte till stora shoppinggallerian: Spencer Plaza, ett gigantiskt Hötorgshallarna. Omöjligt att hitta i och säkert fem våningar högt med miljarder vinklar och vrår. Jag kan utan ett uns av tvivel berätta att vi inte besökte alla affärer, vi såg dem helt enkelt inte! Nåväl, vi fick shoppa lite, vi fick äta lite kinamat vilket inte var supergott men skönt för Erikas lilla känsliga mage. Hur man får för sig att åka till Indien med känslig mage är för mig en gåta. Ajuste, i foodcourten på Spencer Plaza finns det även KFC, den enda amerikanska maten vi sett.

Efter lite shopping promenerade vi i sju svåra år, vilket inte heller stämmer för det var en rolig promenad i solen där vi hittade Indiens Subway; en gångtunnel under vägen!

Mycket promenad senare kom vi på den tokroliga idén att åka buss hem till Manapakkaman. Sagt och gjort, buss 54 tog oss hem och vi gjorde det fatala misstaget att sätta oss på konduktörens plats.Herregud! Det ska man inte göra, då skrattar folk som besatt! Konduktörens stol är stolen som är felvänd--> Note to self!

Dear Diary part II

Tänk att jag sov så bra redan första natten!?! HAHA, humor, jag vet. Jag sover ju som en skallad ekorre varje natt, även i Indiens 29-gradiga nätter (tack AC!)

På lördagen steg vi upp och åkte till T. Nagar det första vi gjorde, ett enormt handelsområde där man kan fynda Sarees, Saree-liknande saker, AliBabas och Alladins. Fynda kan jag lugnt påstå att jag gjorde, och jag lär mig det här med att pruta. Jag är stenhård! Som en pankaka! Jag har inte så jättemycket att säga om T. Nagar, jag menar, det var som alla andra enorma handelsplatser/marknader jag varit på. Skillnaden är ju bara klimatet, varorna, lukterna, de fattiga, språket, frukterna... eh... okej. Det var faktiskt som ingenting jag någonsin stött på. 

Något annat jag heller aldrig stött på är transvestiter. Men de har numera stött på mig. Jag vet inte om det är dags att skratta eller gråta när de flera gånger konfronterar mig och säger "You and me- ten dollars baby". OMG! Vad i hela friden handlade det om? Om jag vill ha en indisk flicka skulle jag väl köpa en indisk flicka, och inte en indisk pojke utklädd till flicka?!?

Nåväl, shoppa loss, hitta en Stormarknad som heter Big Bazar med ännu billigare kläder, vattendunkar och maaaat, och sen en snordyr Tuktuk hem. Nåväl, snoryrd betyder ungefär 40 SEK för lika många minuters vansinnesfärd. Jag kan leva med det.

Dear Diary part I

Vilken pärs hitresan var! Upp mitt i natten för att köra till Arlanda, mitt i natten som klockan tre på  morgonen alltså--> inga problem.
Slita mig från pappsen och dricka Starbucks i väntan på flyget --> nemas problemas även om säkert pappsen trodde annorlunda.
Att flyga från ARN--> Bryssel säkert inga problem, jag minns inte så mycket, det betyder att jag sov eller pluggade eller både och.

De jäkla tomtarna på Arlanda sa att jag var tvungen att hämta ut mitt bagage och checka in det i Bryssel. Det var fel, och eftersom jag sprang runt som en annan tomte och försökte hitta min försvunna väska så höll jag på att missa planet till Chennai! På riktigt! Jag fick en VIP (Väldigt Imponerande Pinsamhet) card där det stod "last minute passenger" och så blev det expresslane genom alla kontroller och ingen incheckning. Väl vid gaten stod Erika och såg skapligt nervös ut, och jag var varm, svettig och äcklig efter att ha sprungit genom hela Bryssels flygplats. Jäkla tur att jag tränat löpning varannan dag den senaste tiden!

Näväl, resan gick finemang. Jag tittade på tre filmer, sov och pluggade lite. Jag sov kanske mest, som vanligt. Jag sover alltid när jag färdas längre sträckor i ett fordon jag inte manövrerar.

Cirkus midnatt mellan fredag och lördag landade vi på Chennais flygplats. Värmen och fuktigheten var påtaglig. Min väska lokaliserades, jag gjorde som alla indianer i Indien gör och kissade i ett hål i marken, jag väntade i hundra år på att Erikas väska skulle lokaliseras (<3 Spotify premium= Spotify offlinemode!), vi gick ut genom alla säkerhetsmojänger som registrerar utlänningar, blev raggade på av alla de olika militärerna (de unga och vältränade som stod i hettan, de medelålers med kulmage som satt i skuggan, och de gamla feta som satt framför en fläkt) och vips hittade vi vår chaufför som körde oss till MIOT retreat, stället där vi ska bo i fyra veckor.

Sen gick vi nästan och lade oss på en gång, det är lite lögn vi snackade lite skit också, Men sen så... Någongång på morgonen slutade vi fåna oss över det faktum att vi är i Indien!

Truth... right?

Helt utan skyddsnät... Det jag menar med det är att bloggen är naken, som jag, utan hud. Som jag.
Bordeline peronslighetsstörning, Emotionellt instabil personlighetsstörning, Bipolärt syndrom typ II, eller bara jag.   Det spelar ingen roll. Grejen är att jag är en tjej på straxt under 24 år som föddes utan hud, right?. Jag har ingenting that takes the edges of, ingenting som skyddar mig från att överreagera, från att ta saker och ting personligt. Jag är hudlös, värnlös och försvarslös. Anledningen till att jag beter mig som ett iskallt arsel ibland är just för att allting är personligt. Har ni någon aning om hur svag det gör en? Att ständigt vara beroende av andra människors samtycke och godtycke, att du alltid mäter dig själv i andras ögon. Det betyder att du aldrig räcker till. To tall is never tall enough...

Det min personlighet alltså skapar i mig är en extrem osäkerhet. Jag har bara lärt mig om jag klarar tentan, I'm only good looking if he'd want me, Jag är någon enbart när jag är omgiven av andra. Jag behöver bekräftelse jämt och ständigt. Det är därför jag kommer att bli en grym sjuksköterska, jag fungerar bäst när jag får omedelbar bekräftelse, eller när situationen är så pressad att jag inte hinner behöva någon annan än mig själv. Om jag gör någon bättre, friskare, smärtfriare and so on, så är det all bekräftelse jag behöver.... Just då. Tyvärr så är jag inte färdig ännu, tyvärr så kommer jag bara att jobba en sisådär 9h om dagen i framtiden. Det blir en jäkla massa timmar över.

Så: det här duger inte, jag kommer att ha 15h om dagen att enbart ligga i sängen och gråta till Greys Anatomy övertygad om att jag inte är någons förstahandsval. Jag har resten av mitt liv på mig att känna mig utnyttjad och ensam och det duger inte, för om inte annat så kommer det, GARANTERAT, att göra mig galen igen. And nither of us want that...so:

I'm done. With men and friends and family and wathever, I'm done. Jag tänker inte jaga efter människors bekräftelse, för det gör mig inte starkare.

Det är så jäkla sinnessjukt att jag ska behöva fatta det här beslutet när det alltid är två som träter. Det är alltid två sidor av samma mynt och...fan.

Grejen är att jag pratade med en bekant och han erkände det som vi tjejer fasar för, men tror att vi lämnade tillsammans med 1800-talet. Guys like him resent women like me, like us. Man får inte ligga med vem man vill, när man vill, för då drabbas de stackars pojkarna av något jäkla hora-madonna komplex, and I´m done!

Jag tar allting personligt. Jag ligger inte med folk jag inte gillar. Jag ligger inte med folk jag inte är intresserad av. Jag umgås inte med människor jag inte vill ha i mitt liv. Jag är inte trevlig mot folk jag inte vill lära känna. Jag umgås inte med min familj för att jag måste utan för att jag vill.

And fuck it, we´re all breaking each other.

Det jag försöker komma fram till är att jag är ledsen igen, och även om det finns ungefär hundra miljoner medskyldiga individer så vet jag vem den riktiga boven i dramat är. Jag är sinnessjukt korkad som stundtals låter mig vara den personen jag vill vara. För ärligt talat, ingen av oss är intresserad av den fula sanningen.

Jag ger fan inte upp!

Klockan är 22, jag ska ut och springa nu! Jag orkar inte, har egentligen ingen lust, men jag ska! Jag skriver det här bara för att jag ska, ska, ska! Om jag bloggar om det får jag inte ta tillbaka det senare vilket passar mig utmärkt.

Fläsket skall bort och ersättas med muskler, jag ska bli uthållig som en jäkla åsna!

Lets go!