Truth... right?

Helt utan skyddsnät... Det jag menar med det är att bloggen är naken, som jag, utan hud. Som jag.
Bordeline peronslighetsstörning, Emotionellt instabil personlighetsstörning, Bipolärt syndrom typ II, eller bara jag.   Det spelar ingen roll. Grejen är att jag är en tjej på straxt under 24 år som föddes utan hud, right?. Jag har ingenting that takes the edges of, ingenting som skyddar mig från att överreagera, från att ta saker och ting personligt. Jag är hudlös, värnlös och försvarslös. Anledningen till att jag beter mig som ett iskallt arsel ibland är just för att allting är personligt. Har ni någon aning om hur svag det gör en? Att ständigt vara beroende av andra människors samtycke och godtycke, att du alltid mäter dig själv i andras ögon. Det betyder att du aldrig räcker till. To tall is never tall enough...

Det min personlighet alltså skapar i mig är en extrem osäkerhet. Jag har bara lärt mig om jag klarar tentan, I'm only good looking if he'd want me, Jag är någon enbart när jag är omgiven av andra. Jag behöver bekräftelse jämt och ständigt. Det är därför jag kommer att bli en grym sjuksköterska, jag fungerar bäst när jag får omedelbar bekräftelse, eller när situationen är så pressad att jag inte hinner behöva någon annan än mig själv. Om jag gör någon bättre, friskare, smärtfriare and so on, så är det all bekräftelse jag behöver.... Just då. Tyvärr så är jag inte färdig ännu, tyvärr så kommer jag bara att jobba en sisådär 9h om dagen i framtiden. Det blir en jäkla massa timmar över.

Så: det här duger inte, jag kommer att ha 15h om dagen att enbart ligga i sängen och gråta till Greys Anatomy övertygad om att jag inte är någons förstahandsval. Jag har resten av mitt liv på mig att känna mig utnyttjad och ensam och det duger inte, för om inte annat så kommer det, GARANTERAT, att göra mig galen igen. And nither of us want that...so:

I'm done. With men and friends and family and wathever, I'm done. Jag tänker inte jaga efter människors bekräftelse, för det gör mig inte starkare.

Det är så jäkla sinnessjukt att jag ska behöva fatta det här beslutet när det alltid är två som träter. Det är alltid två sidor av samma mynt och...fan.

Grejen är att jag pratade med en bekant och han erkände det som vi tjejer fasar för, men tror att vi lämnade tillsammans med 1800-talet. Guys like him resent women like me, like us. Man får inte ligga med vem man vill, när man vill, för då drabbas de stackars pojkarna av något jäkla hora-madonna komplex, and I´m done!

Jag tar allting personligt. Jag ligger inte med folk jag inte gillar. Jag ligger inte med folk jag inte är intresserad av. Jag umgås inte med människor jag inte vill ha i mitt liv. Jag är inte trevlig mot folk jag inte vill lära känna. Jag umgås inte med min familj för att jag måste utan för att jag vill.

And fuck it, we´re all breaking each other.

Det jag försöker komma fram till är att jag är ledsen igen, och även om det finns ungefär hundra miljoner medskyldiga individer så vet jag vem den riktiga boven i dramat är. Jag är sinnessjukt korkad som stundtals låter mig vara den personen jag vill vara. För ärligt talat, ingen av oss är intresserad av den fula sanningen.