Såhär är det...
Jag jobbar verkligen superduper-mega hårt på att "hitta mig själv". Jag tänker att det borde bli lite lättare för mig att inte har katastrofförhållanden om jag "hittar mig själv" först. Så därför sätter jag mig själv helt ogenerat i det första rummet nuförtiden. Jag märker att ju mer pepp jag är på mig själv detsto mer klarar jag av att leverera.
Men, det kommer alltid ett men...
Men det är skitsvårt. Speciellt när jag råkar ha en beroendepersonlighet likt en heroinist. Jag kan bli så svartsjuk och arg på människor jag egentligen inte ens vill ha, och jag hatar det! Jag var inte svartsjuk tidigare, nu är jag det nonstop! Och mycket mer svartsjuk med potentiella ex-pojkvänner och faktiska ex-whatever än riktiga pojkvänner. Jag markerar alldeles säkert revir, men det skulle aldrig falla mig in att fråga vart någon ska, vem någon ska träffa osv....
Förstår ni, till och med min svartsjuka är ologisk! Ah! Jag blir så trött, så trött på mig själv.
Därav den briljanata idéen att förvandla smärta till njutning. Istället för att deppa, vara arg, undra vad som händer, sakna och alla andra dumma (mänskliga) känslor jag känner så tränar jag. Ja jävlar vad jag tränar! Sen jag kom hem från Köping förra helgen har jag varit ute och sprungit varje dag utom en, Jag gick upp tidigt i morse bara för att hinna med en runda innan tvättstuga och Eskilstuna-tripp. Jag tänker att inte bara kommer jag komma i så fantastisk form att mönstringen inte kommer att vara ett problem, jag kommer att frisätta så mycket endorfin och noradrenalin att jag glömmer bort hur man deppar, och sist men inte minst så kommer det att vara en brutal jäkla hämnd!
There is nothing I do better than revenge, och att bli superdupermega snygg känns ganska träffsäkert.
jaaaaa jiiiipiiiiiiii
SvaraRadera