Jag lät något annat än tiden läka mina sår, den japanska vildmarken. Tomheten, ensamheten och ödet. Jag har färdats tusentalsmil, testat mig själv, analyserat mig själv och framförallt varit ensam med mina tankar och mitt inre kaos.
Och jag har läkt.
Någonstans på ett tåg på en järnväg på väg någonstans kom det, en förlösning och en försoning med mig själv och alla andra.
Jag förlät mig själv för all min svaghet, för alla misstag jag gjort i min naivitet, i min ondska, i min medmänsklighet. Men jag förlät också ALLA andra för de misstag de gjort. Jag kan kanske inte komma över det andra gjort mig, men det skall inte få tära mig längre. Inte längre någon rädsla för de människor som varit, inte längre någon sorg över de människor som finns.
Jag kommer att fortsätta att vara den jag vill vara, göra det jag vill göra och bemöta andra som jag vill bli bemött. Om ni inte bemöter mig som jag förtjänar så är det er förlust. Ni kommer att ångra er och ni kommer sakta men säkret att prioriteras ned på min VIP-lista.
Jag kämpar med mig själv och mitt inre varenda dag, ingen kommer att få rasera det jag byggt upp. Inte mitt hat, min avsky, min rädsla eller någon av er. Inga vänner, bekanta, kollegor, fiender eller familjemedlemmar. Jag förlåter er alla för den smärta ni orsakat mig, be inte om ursäkt, gör bara aldrig om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar