Igår på bussen med en av kollegorna hasplade jag ur mig att jag bestämt mig för att söka hjälp. På 172:an satt jag med tårarna rinnande och pratade om önskan att komma vidare i livet. Jag är där än, i den sinnesstämningen och försöker göra slag i saken. Jag har pratat med min underbara syster och med min mycket goda vän så att jag ska ha folk som peppar mig att inte ge upp. Jag vet inte hur jag ska gå till väga men på något sätt ska det väl gå. Jag menar, psykiatrin måste väl ha stött på ex-knäppisar förut? Systra mi bad mig att göra en mindmap med anledningar till varför jag ska göra det här och det är kanske klokt. Idag har det varit en total urladdning. Jag har haft tårarna rinnande hela dagen utan att vara ledsen. Så fort jag har pratat om det så har de bara funnits där och jag är alldeles röd och fluffig i ansiktet.
Jag kom på det här lilla recovery projektet i och med att jag kom på att jag slösar bort min tid och mitt liv. Jag vill inte vara ensam längre men jag vägrar ju att släppa in folk. Just nu så har jag tre fina människor i mitt liv som jag inte ens orkar engagera mig i, som jag inte riktigt bryr mig om bara för att jag inte ids försöka igen. Tre superfina människor som jag egentligen vill lära känna bättre, jag vill bli ivägsvept av känslor och se vad som händer men jag är istället hemma ensam iförd morgonrock och klarheten. Hur ska jag kunna välja någon av dem, hur ska jag kunna dejta dem när jag inte litar på någon? Jag släpper inte in folk och vägrar engagera mig. Det är slut på det nu. Jag ska söka terapi och utredningar och hela faderullan. Hellre diagnoser och livslånga sjukdomar än att ensam slåss emot en massa svårigheter.
Tänk om
- jag kan träffa någon som jag litar på, som jag kan vara trygg med och som jag kan slå mig till ro med.
- jag kan förlåta mig själv, min familj, mitt förflutna allt det som hänt, om jag slipper vara arg och sårad.
- jag kan få hjälp att handskas med mina framtida bekymmer och verktyg för att få ett så bra liv som möjligt.
- bearbeta allt skit, våga prata även om de där allra, allra mörkaste sakerna som jag förnekar även för mig själv. Att våga vara helt ärlig och inte ljuga, släta över och undvika.
-jag kan få gå vidare
...och inte sluta som en ensam crazy cat lady.
Jag kom på det här lilla recovery projektet i och med att jag kom på att jag slösar bort min tid och mitt liv. Jag vill inte vara ensam längre men jag vägrar ju att släppa in folk. Just nu så har jag tre fina människor i mitt liv som jag inte ens orkar engagera mig i, som jag inte riktigt bryr mig om bara för att jag inte ids försöka igen. Tre superfina människor som jag egentligen vill lära känna bättre, jag vill bli ivägsvept av känslor och se vad som händer men jag är istället hemma ensam iförd morgonrock och klarheten. Hur ska jag kunna välja någon av dem, hur ska jag kunna dejta dem när jag inte litar på någon? Jag släpper inte in folk och vägrar engagera mig. Det är slut på det nu. Jag ska söka terapi och utredningar och hela faderullan. Hellre diagnoser och livslånga sjukdomar än att ensam slåss emot en massa svårigheter.
Tänk om
- jag kan träffa någon som jag litar på, som jag kan vara trygg med och som jag kan slå mig till ro med.
- jag kan förlåta mig själv, min familj, mitt förflutna allt det som hänt, om jag slipper vara arg och sårad.
- jag kan få hjälp att handskas med mina framtida bekymmer och verktyg för att få ett så bra liv som möjligt.
- bearbeta allt skit, våga prata även om de där allra, allra mörkaste sakerna som jag förnekar även för mig själv. Att våga vara helt ärlig och inte ljuga, släta över och undvika.
-jag kan få gå vidare
...och inte sluta som en ensam crazy cat lady.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar