Han frågade mig om/när nästa undersökning skulle bli av.

Hjälp! Tänkte jag, har jag missat något eller vet han inte? Vet han inte att hans mamma är döende och detta var hennes minsta problem? För art inte ställa till med oreperabel skada så drar jag mig undan och pratar med jouren. Jodå, han skall vara informerad.

Går tillbaka, luskar lite och det står klart. Nej, han vet inte. Han vet inte att risken är stor att hans mamma inte överlever natten. Han vet inte att de fick en enkelsal för att vi förbereder oss på det värsta. Hans värsta, hans mammas bortgång. Återigen har läkarna berättat om vilka behandlingsbegränsningar de satt in. Jag kan nästan höra dem "det ser inte bra ut, OM hennes hjärta skulle stanna så kommer vi inte att försöka återuppliva henne". Tyvärr har de inte förvisat sig om att den närstående förstod att detta OM kan ske redan inatt.

Jag är 25 år, har varit sjuksköterska i mindre än ett halvår, min grundlön är 21500 och jag är modig. Jag är inte rädd för döden och tror att jag kan underlätta för närstående och anhöriga genom att se också dem som mina patienter. Idag var en sån dag. En dag när jag sakta men säkert hjälpte honom att ta till sig och förstå att hans mamma troligen dör snart.

Jag informerade och förklarade vad som händer i hennes kropp, varför hon är så kall, varför hon ser ut som hon gör och vad som händer sen. Jag förklarade vad vi gör, vad vi gjort och vad vi har befogenhet att göra. Jag berättade om våra olika läkemedel, alla insatta för att underlätta för henne. Jag berättade om hennes vanliga läkemedel och anledningen tiöö att vi inte längre kommer att ge dem Jag berättade att de etiska regler som min profession styrs av dikterar att vi ska främja en fridfull död. För det är va som kommer att ske. Hans mamma kommer att dö. Inte gå bort, inte somna in, hon kommer att dö. Jag kommer med alla medel jag har att göra det så lite jobbigt jag bara kan, för er båda. Ni är inte själva i det här, jag är sjuksköterska, jag ger god omvårdnad, jag minskar lidande och jag främjar en fridfull död.

Idag var en sån dag då jag gick hem från jobbet med stolta steg och rak rygg. Jag vet att jag gjorde skillnad och kanske är det oortodoxt men det är nästan de svårast sjuka patienterna som ger mig mest, de behöver mig bäst och jag behöver dem. Jag behöver få känna att jag gör skillnad, att jag påverkar. Ingen känsla kan överträffa den jag får i stunder som denna. Jag hjälpte honom att göra sig redo för en av de svåraste stunderna i sitt liv och jag gjorde det bra. Det finns ju personal som hjälper människor in i livet, de kallas barnmorskor, jag funderar ibland allvarligt över en karriär som dödsmorska. Jag tycker om att hjälpa människor att få ett fint avslut.