I förra inlägget var jag ganska upprörd eftersom jag jagats i drömmarna en hel natt. Idag... Idag är jag helt tom. Igår fick jag nämligen reda på att militärjäveln och hans tjej gift sig. Det är ett år sedan han bara klev ut ur mitt liv utan förklaring. Jag tror att de träffades i oktober/november och nu är de gifta. Jag vill inte vara missunnsam,. Jag vill inte gråta. Jag vill nog bara veta varför jag inte dög, varför var inte jag bra nog? Vad har hon som jag saknade? Tänker han någonsin på mig?
Jag är så himla trasig och så trött på att göra så här mot mig själv. Att jag tillåter mig att vara ett redskap de använder. Used, abused and thrown away. S, polisjäveln, militärjäveln och så vidare i all oändlighet. Inte så att alla betytt lika mycket men beteendet har varit mer eller mindre samma. S och militären är de två män som jag verkligen, verkligen släppt in på livet. De jag trodde skulle göra slut på ensamheten, de som jag trodde var annorlunda. I viss mening adr jag ku rätt, eftersom jag tyckte om dem så var de ju värst. S är sambo i en stad många mil härifrån, han verkar inte ha ändrats, militären är på bröllopsresa och jag förvaltar den här skräcken väl. Aldrig igen, ALDRIG IGEN. Ingen man skall någonsin få mig på fall som de gjorde. De senaste året har jag ju gjort ett bra arbete med att hålla dem ifrån mig. Vid tillstymmelse till känslor från något håll så drar jag fortare än någon hinner säga "trasig".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar